Ett svar till Biörn Fjärstedt angående hans artikel "Nya kyrkoformer är en konstruktion" i Dagen 1 december. Att i dessa tider, då de olika kristna traditionerna har börjat närma sig varandra som kanske aldrig förr, debattera vilka kyrko- eller gudstjänstformer som är "mera rätt", mera enligt Bibeln eller "verkligheten" som Biörn Fjärstedt uttrycker det, är sannolikt mera till skada än till nytta och riskerar att fjärma mer än att förena.
Att därtill som Biörn Fjärstedt röra till begreppen genom att hejdlöst blanda ihop historiska, både bibliska och från den tidiga kyrkans historia, med teologiska resonemang för att argumentera för sin ståndpunkt är mycket vanligt i dag, inte minst hos teologer i den högkyrkliga traditionen. Icke desto mindre ytterst olyckligt och ofta föga uppbyggande.
Biörn Fjärstedt skriver: "Nya testamentets skrifter är historiska dokument, väl så tillförlitliga som några andra." Sant, men just Nya testamentet ger inga exempel på eller föreskrifter för hur vi ska fira gudstjänst i den meningen som Biörn Fjärstedt skriver i artikeln.
Att de första kristna judarna gick till synagogan "och prisade Gud", var nog mest för att de var just judar, många behöll kvar mycket av den judiska traditionen, dessutom fanns inga/få andra mötesplatser förutom hemmen. Men hur judarna firade, och firar, sina gudstjänster i synagogan är väl ändå ingen uppmaning för oss att göra likadant. Eller menar Biörn Fjärstedt att egentligen det rätta skulle vara att dagens kristna skulle fira sina gudstjänster i en judisk synagoga?
Att bejaka och delta i judiska traditioner som Lövhyddohögtiden och så vidare är gott och bra, vi prisar ju samma Gud. Men att antyda att därifrån hämtade argument för att så kallad "högkyrklighet" är mera rätt än "lågkyrklighet" är varken bibliskt eller särskilt vist.
Lika obegripliga är Biörn Fjärstedts hänvisningar till vad som i Gamla testamentet sägs om templet i Jerusalem, och vad som försiggick där före Jesus död. Mycket av det är symboler för vad som komma skulle. Templets, och för all del alla fysiska byggnaders, betydelse och funktion som platsen för Guds heliga närvaro upphörde i samma ögonblick som förlåten till det allra heligaste delade sig. Då flyttades templet in i våra hjärtan, platsen för den viktigaste gudstjänsten.
En kyrka som är "mättad med symboler och inkarnatoriska markeringar" är enligt Biörn Fjärstedt mera "verklighet", än frånvaron av dessa. Det finns många som tycker att högkyrkliga traditioner, liturgier och symboler är vackra, högtidliga och även viktiga, och det får man respektera och inte döma ut. Men jag för min del har svårt att se att dyrbara kyrkoinredningar, pråliga kläder, guld- och silverstavar, påkostade ceremonier och långa, obegripliga liturgier för traditionens skull är i konsensus med Jesus ord och verk och andan i hela Nya testamentet. Därmed inte sagt att det lågkyrkliga sättet automatiskt skulle vara mer bibliskt.
Håller man sig till Bibeln och inte sneglar på "bördiga halvmånens intensiva religiösa värld", "de storslagna egyptiska templen", "Indiens andliga traditioner" eller för all del vad kyrkofäder och teologer har sagt och säger, så är nog alla kyrkoformer en konstruktion, människobud om man så vill. De är resultat av människans längtan efter att få uttrycka sig på olika sätt, men tyvärr ofta också viljan att göra en markering mot, och avståndstagande från de som inte tillhör samma tradition.
Jag ber Gud, Biörn Fjärstedt och eventuella läsare om förlåtelse för att inte heller mitt inlägg kan ses som särskilt uppbyggande, det har något av samma besserwisseranda som artikeln jag vänder mig emot. Jag kan ha fel i allt, men det är ett uttryck för min frustration över alla dessa teologer som tar och får plats i det allmänna medieutbudet med sina teologiska resonemang, ofta obegripliga både vad gäller innehåll och syfte. Deras slutsatser går ofta långt utanför Bibeln och vad en vanlig bibeltrogen kristen kan finna där.
