Aldrig har det varit så viktigt att värna livets värde som i dag. Med en alltmer cynisk inställning till liv och död, med abort som en självklar mänsklig rättighet och aktiv dödshjälp bara ett stenkast bort, har livet blivit bräckligt och skört. Främst ser vi en urholkning av värdet hos de ofödda. Ett barn är ett barn först när läkarvetenskapen säger att det är ett barn, och detta kan variera från läkare till läkare och från trend till trend. Ändå vet alla kvinnor som någon gång burit ett barn under hjärtat att det lever från första ögonblicket.
I grund och botten handlar det om att man inte vill skuldbelägga de kvinnor som gör abort. Och det är på sitt sätt en lovvärd inställning eftersom det kan finnas situationer i en kvinnas liv då abort faktiskt känns som den enda utvägen. Men samtidigt utgör dagens förenklade synsätt en stor fara för kvinnor som gör abort. Förr eller senare kommer insikten om vad en abort är. Men vem ska hjälpa till att bearbeta skulden, om samhället inte ser abort som mer komplicerat än borttagandet av en ovälkommen cysta?
Det är oändligt viktigt att samhället erbjuder alternativ och, framför allt, ger det ofödda barnet ett eget värde. Allt annat är omänskligt och cyniskt och pekar mot en nedåtgående trend när det gäller mänskligt liv överhuvudtaget. Ja, vi är faktiskt redan där. Idag utförs mängder av selektiva aborter på ofödda barn som inte riktigt stämmer in i mallen för hur ett fött barn ska vara.
Samma cynism ser vi i debatten om dödshjälp. Medierna svämmas periodvis över av tårdrypande historier om människor som vill ha hjälp med att dö - men när och var diskuteras livshjälp? När livets värde bestäms och bedöms av självutnämnda experter, som kallt kalkylerar fram vad som kan anses vara ett värdigt liv, riskerar vi att mista mänskligheten och värmen.
Det var det som hände i Hitlers Tyskland. Hitlers läkare - som utförde selektiva aborter och aktiv dödshjälp i nazismens namn - framstår idag som monster. Men i grund och botten trodde de allra flesta av dem att de utförde en god gärning, både för samhället och för de oönskade individer som de avlivade. Påverkan från statsmakten och propagandaapparaten var helt enkelt för stark för att stå emot. Och det som till en början stred mot den goda etiken blev till sist en självklarhet.
Det finns ingen anledning att försöka lura sig själv att tro att det inte kan hända igen. Människor förblir människor. Och dagens läkare i demokratins Sverige är inte mindre mottagliga för påverkan och propaganda än läkarna i Tredje riket. Därför firar jag Livets söndag den tredje advent. För att stå upp för den ofödda människan och för dem, som vill leva och vill tillåtas leva, trots att samhällets experter kanske anser att de inte har något värde.
