Jag får tidningen Dagen den 7 januari och studsar till inför första sidans topprubrik med stor fet stil: "Tysta kvinnor i kyrkan ett problem". Undrar om det är en fråga eller ett påstående. Jag läser artikeln omedelbart. Läser den en gång till dagen efter.
Artikeln är en intervju med Anna Kettner, som åker runt i Sverige för att förbereda en kvinnorörelse i nya GF-kyrkan (ett samgående mellan Svenska missionskyrkan, Svenska baptistkyrkan och Metodistkyrkan). Jag känner inte igen mig i Anna Kettners beskrivning av kvinnors ställning i kyrkan och i samhället.
Jag tillhörde församlingar i östra Sverige innan vi flyttade till den västra kanten av landet. Den församling som vi då flyttade till har jag nu tillhört 33 år. Där har jag haft fem olika församlingsföreståndare och sex olika ordföranden. Det har gett mig en rik erfarenhet av kvinnornas ställning i kyrkan, och jag har fått en annan bild av situationen än den Anna Kettner beskriver.
Jag blev ganska snart efter inflyttningen tillfrågad om jag ville ställa mig till förfogande som styrelseledamot, för det behövdes fler kvinnor. Men jag ville inte väljas in i styrelsen på grund av att jag var kvinna. Senare har jag emellertid varit styrelseledamot i flera år, för jag ville tjäna där och kände mig kallad till det. Ordförandeskapet har också erbjudits mig, men jag har avböjt.
I vår församling görs det ingen skillnad på man och kvinna. Man tänker inte på om personerna är det ena eller det andra. Man satsar utifrån medlemmars gåvor och möjligheter.
På församlingsmöten och forum uttalar sig den som vill. Det finns män som aldrig säger något. Det finns kvinnor, som alltid sitter tysta. Varken männen eller kvinnorna är homogena grupper. Vi är alla olika inom respektive kön. En del vill alltid komma till tals och andra vill aldrig uttala sig eller agera offentligt. Varför ska vi tvinga varandra? Varför får vi inte vara olika? I de flesta verksamhetsgrupper och kommittéer finns det både män och kvinnor. Vi är jämställda i Guds församling!
Anna Kettner är personlig i artikeln. Det vill jag också vara. Vi har haft tonårsdöttrar. De har aldrig mött på motstånd på grund av könet. De har blivit sedda och hörda i skolan, i kyrkan och på jobben.
Två systrar, födda av samma föräldrar och fostrade i samma familj har blivit mycket olika. Den ena syntes och hördes, den andra var betydligt mera lågmäld. Båda har gjort karriär inom respektive områden. En är pastor i Stockholm och den andra "klättrar" inom sjukvården. Båda är gifta och har barn, men har aldrig haft någon underordnad ställning, varken i äktenskapet eller i sina kyrkor.
Varför kan vi inte få vara olika?
Anna Kettner säger, att "många tysta kvinnor i kyrkan är ett problem". Problem?
Anna, jag föreslår att du gör ett besök i bönesamlingar, som finns i kyrkorna, i bönegrupper, husgrupper, cellgrupper, hemgrupper eller vad de nu kallas. Där kan du få höra kyrkans tysta kvinnors röster! De ber. Det är de som bär församlingen. Det är de, som kommer att bära GF-kyrkan vidare.
Med din entusiasm borde du egentligen satsa tid och kraft att åka runt och inspirera till en bönerörelse! Kvinnoförbundens tid, trodde jag, var förbi. Kvinnorörelsen ser jag bara som en ny variant. Varför ska vi, 2011, dela upp oss? I Guds rike är vi jämställda!
GF-kyrkan formas av tre samfund med nedåtsluttande medlemskurvor. Jag tror inte att det ytterst beror på Jesu ord "att de alla må vara ett". Hade det varit uppåtgående kurvor, hade nog inte enhetstanken slagit rot så fort.
Jag har läst dokument om GF-kyrkan, men har inte sett något om "projektet kvinnorörelse". På vems uppdrag, förutom Guds, åker du ut, Anna Kettner? Är det på GF-styrelsens uppdrag? Är det på genderkommitténs uppdrag?