13 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Nattvardssynen styr medlemskapet

Om man ändrar synen på församlingars medlemskap, vad kommer man mer att kompromissa med. Frikyrkan står inför många svåra gränsdragningar.


Pingströrelsens diskussion om medlemskap hör, som jag ser det, ihop med de utvecklingsstadier alla väckelserörelser går igenom. När väckelsens eld falnar blir församlingarna alltmer förvärldsligade, förkyrkligade och andligt sterila. Bara ett gudomligt ingripande kan förhindra att dagens frikyrkor blir en parentes i kyrkohistorien.

Som bland annat framgår av Nils-Eije Stävares artikel i det diskussionsunderlag om medlemskapsfrågorna som presenterats av Institutet för pentekostala studier hörde frikyrkornas framväxt ihop med nattvardsfrågan. Det är också nattvardsfrågan som orsakat att samtalet om medlemskap nu aktualiserats. Frågan är helt enkelt - varför inte acceptera dem som medlemmar i församlingen, som man välkomnar till nattvardsbordet?

I baptismens genombrottsår var nattvardsbordet stängt för icke medlemmar. Troendedopet var avgörande för vem som skulle få delta i nattvarden. Även inom Svenska missionskyrkan praktiserades sluten nattvardsgemenskap. Visserligen var Missionskyrkan i princip för att alla troende var välkomna till nattvarden, men i praktiken var bara samfundets egna medlemmar med, eftersom deltagarna kontrollerades med hjälp av medlemskort.


När pingstväckelsen bröt fram blev det strid kring frågan om den praxis som Filadelfiaförsamlingen i Stockholm tillämpade. Lewi Pethrus drev linjen att alla "troende och döpta" var välkomna att delta i nattvarden. Det blev den formella anledningen till att församlingen 1913 uteslöts ur Svenska baptistsamfundet, som då krävde medlemskap i en baptistförsamling för dem som ville delta i nattvarden.

Medan pingstförsamlingarna i allmänhet höll fast vid linjen att bara inbjuda troendedöpta till nattvardsfirandet fram till 1980-talet ändrade baptisterna linje ganska snart. Bara sex år efter det att Filadelfiaförsamlingen uteslutits fattade Svenska baptistsamfundets årskonferens med en rösts övervikt beslutet att rekommendera att öppna nattvardsbordet för "troende och döpta".

Först 1953 drog Svenska missionskyrkan konsekvenserna av sin principiella hållning och fastslog i sin församlingsordning uttryckligen att nattvardsbordet står öppet för troende även utanför församlingen. Bland baptisterna drev Erik Rudén redan i slutet av 1940-talet den linjen att nattvardsbordet skulle öppnas för alla som bekände sig tro på Kristus. Men det dröjde till 1960-talet innan tanken slog igenom. 1969 uppmanade frikyrkomötet i Örebro frikyrkosamfunden "att reservationslöst inbjuda till Herrens bord alla, som vill dela den kristna gemenskapen, genom att tillämpa öppen kommunion." Inom pingst var dock tveksamheten stor under hela 1970-talet, och först så småningom har majoriteten av församlingar accepterat det öppna nattvardsbordet.


Dagens pingstsamtal om att öppna medlemskapet även för dem som inte är troendedöpta är en logisk konsekvens av den ändrade praxisen i nattvardsfrågan. Det ovan nämnda diskussionsunderlaget visar att det inte är något nytt ljus i skriften som har aktualiserat frågan.

Enighet verkar stor bland dagens pingstvänner att Nya testamentet talar om tro och dop som kriterier för medlemskap. Det som vållar bekymmer är "verkligheten", många som finns i gemenskapen är inte troendedöpta. Frågan är vad som blir styrande för framtiden, praxis eller vad Bibeln säger?


Den fråga man också bör ställa sig är: Vad leder en kompromiss i dag till för kompromisser i morgon? Problemet med den öppna nattvardsgemenskapen är nämligen att den i praktiken innebär att man inte bara inbjuder troende till nattvardsbordet. Både i Svenska kyrkan och i frikyrkorna sker inbjudan till nattvarden som regel helt utan villkor. Parallellt med de senaste årtiondenas nattvardsväckelse har märkligt nog skett en mycket påtaglig sekularisering av kyrkorna. Nattvardens proklamation "för dig utgiven" ackompanjeras av många förnekanden av Jesu ställföreträdande försoningsdöd och att Jesus, Guds sons, blod renar oss från våra synder.


Om dagens debatt gäller medlemskap för dem som håller fast vid sitt barndop, hur gör vi då i morgon med dem som inte alls är döpta, eller med dem som söker Kristus, eller med dem som bara är religiöst intresserade? De pingstförsamlingar som är beredda att ändra villkoren för medlemskap får i framtiden räkna med många knepiga gränsdragningar.

Hur länge dröjer det innan barndöpta medlemmar också väljs till ledande funktioner? Kommer man i förlängningen att ge medlemskap till alla som vill fira nattvard och vara med i gemenskapen men som inte är avgjorda kristna?

Fler artiklar från Debatt