Vem är jag som tar upp en fråga om kyrkors stagnation? Vem är jag med sådana anspråk? Att säga något väsentligt. Under hela mitt vuxna liv har jag levt i den kristna miljön. Studerat, bett, samtalat och reflekterat. Nyfiket. Kanske ändå några notiser kan ge ledtrådar till andra?
Det handlar om identitet och självbild. Ser vi oss som förlorare för en ofrånkomlig postmodern sekularisering - eller kanske vi ser ljuset i tunneln? Vi ser ett sökande som brer ut sig. Vi ser olika religioner, nya och gamla som tar plats. Vi ser medier fyllda av intryck, frågor. Vi anar och möter människors heta ångest, förundran och förträngning av döden.
I grunden tror jag att stagnationen, tillbakagången, kan brytas. Inte främst genom smarta reklamkampanjer, medial uppmärksamhet, ekonomiska resurser, relevanta åsikter eller liknande. Nej, det ligger bortom oss själva. Påskens drama lyfter in oss i en hemlighet, som visar oss vidare. Om Gud är den lidande guden, som uppstår, har kyrka och tro en framtid. Trots allt. Trots all vår otro, feghet, lagomhet, brister och synder.
Se på historien! Tron, gestaltad gemensamt, har utsatts för förföljelser, svek, politiska irrgångar. Ändå lever tron. Och den ständigt förtalade och ifrågasatta kyrkan verkar envist levande, ändå.
Min tro på trons och kyrkans, församlingens, framtid är som ett litet frö lagt i jorden. Den är svår att upptäcka. Men Jesus uppståndelse, historiens starkaste kärlekskraft, är den hävstång som kan vända allt.
Visst behövs en organisation, men strukturer för livet kan kanske se olika ut. Hur tron överlever i vår kultur hänger inte på organisation, pengar, reklam eller andra mänskliga insatser. Men det har ändå med vår hållning att göra. Vi har vår roll och vårt ansvar. Genom människor kommer tron till oss. Därför kommer mångfalden av uttryck för tro vara ett framtidstecken. Livet från Gud tar sig olika uttryck. I vår desperation växer tilliten fram. Där ligger trons och kyrkans framtid.
Visst kan det vara bra med många olika resurser i form av olika medier, kyrkolokaler, pengar, och så vidare men stagnationen behöver brytas i våra hjärtan, i vårt inre. Där föds hoppet om förändring, om förnyelse och liv.
Den kristna historien ger många rikedomar av andligt liv. När det får uttryckas genom levande människor, trons vittnen, kan situationen vändas. "Till källorna", var ropet tidigare i historien. Det gäller även i dag. Vi kan inte gå framåt, om vi inte tar vara på historiens insikter, både om segrar och misstag. Vi tar in Bibelns universum av kraft, insikt, livsmod och andliga vägledning.
Visst behöver vi en stenhård analys av arbetsmetoder, statistik och former för kristen verksamhet. Utvärderingen måste bli ärlig, utan att vi ljuger bort de bistra fakta som grinar oss rakt i ansiktet. Men hoppet, tilliten, har med vårt fokus att göra - den Gud som sträckte ut sina blödande armar mot alla vill i dag nå till alla genom sin Ande, som bor i de troende. Denna varma "Andens golfström" når oss alla helande och livgivande. Och stagnation och missmod bryts.
Hur bryts alltså kyrkors stagnation? Det finns två aspekter - en vetenskaplig undersökande och en tillitens. Vi kan skaffa oss ett brett underlag för egen fördjupning i tron, giltiga djupgående insikter om samtidens kultur, samt en hållning av både ärlig tillit och frimodig och djärvt lärjungaskap. Vi kan söka oss in mot den livgivande gudens närvaro. Dessa två dimensioner kan hållas samman. Kyrkor och församlingars undergång kan se hotfullt realistisk ut. Visst. Men inga destruktiva krafter har hittills rått på den levande församlingen. Framtiden ligger framför oss som en asfaltblomma, som trotsar allt motstånd, till mångas vrede och andras glädje.
