En känd frikyrkopastor fick en fråga av en ung kvinna: "Vad är egentligen meningen med livet?" En fråga som en pastor får ett antal gånger, antar jag.
Men den här pastorn blev helt ställd och började prata om ansvar, tionde och församlingen på ett sätt som inte alls blev svar på frågan.
Hennes följdfrågor gjorde inte saken bättre. På estraden var pastorn däremot i sitt esse. Människor har olika begåvning, även pastorer.
Jag påminns om denna händelse ibland. Hur svarar vi på frågor om livet, om Jesus, om tro och annat som hör det kristna livet till? Kan vi svara och förklara, eller står vi där och stammar och lämnar den som frågar utan svar?
När jag var nyfrälst befann jag mig i liknande situationer. Inte kunde jag förklara meningen med livet, om någon hade frågat. Jag visste i princip ingenting.
Ingen krävde heller att jag skulle kunna. Jag är lite bättre rustad i dag. Nu har jag i alla fall en ungefärlig tanke om hur jag skulle tackla frågan om meningen med livet.
Det sägs att det i dag ofta är en process att bli omvänd. I så fall finns det säkert många frågor i omlopp som leder fram till denna omvändelse. Det innebär att de olika frågor som människor bär på måste få vara utgångspunkten för alla andliga samtal, och det är viktigt att vi utgår från dessa frågor. Kanske det ibland är viktigare att fråga den som frågar, varför han frågar.
Att "ratta" ett samtal mot ett mål är nämligen inte det lättaste, och något som borde vara föremål för undervisning. Här är det också fråga om att spela på gehör eller använda sig av noter.
Om vi stannar inom kyrkan med det vi upplevt, vi trivs med vår situation och behåller det för oss själva, tror jag inte vi gör fullt ut det Gud vill att vi skall göra.
Hur skulle världen för övrigt ha sett ut i dag om apostlarna stannat i synagogan? Predikat för judar endast? I stället slet de ont i många avseenden för att sprida evangeliet utanför den egna miljön.
Är vi inte i en liknande situation i dag? Har vi inte gått i någon form av fälla här om vi uppvärderat gudstjänsten i kyrkan på bekostnad av att ge evangeliet till vårt samhälle, vår omvärld? Om våra ekonomiska resurser kanaliseras internt och försummar vårt samhälle.
Det vore inte fel om de två grenarna kunde bringas att bättre harmoniera i arbetet. Vårt samhälle är konstant utsatt för krafter som skapar den otrygghet evangeliet är ämnat att motverka.
Om inte vi kristna kan anlägga moteld har gudlösa människor tagit ifrån oss, inte bara traditionen att ha skolavslutning i kyrkan. Vi kanske förlorar möjlighet att evangelisera i samhället också.
Var är alla predikanter, samfundsledare, präster, pastorer, biskopar, kyrkoherdar och övriga kristna ledare i samhällsdebatten? Det är dags för er att visa samhället att det finns alternativ till gudlösheten. Att kristna bryr sig.
Jag tror att det skulle ge mer respekt än att bara kura inom kyrkväggarna.
