19 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Gud har en plan för det judiska folket


Först - jag använder begreppet "ersättningsteologi" i sin ursprungliga historiska betydelse: att kyrkan/församlingen ersatt det etniska Israel som förbundspartner och att alla löften till det judiska folket i GT i stället får sin tillämpning på den kristna kyrkan. Judarna har därmed inte längre någon särskild betydelse för Guds handlande i historien. Detta är ett uttryck för den hednakristna kyrkans förhävelse, som redan Paulus varnade för. Det är möjligt att Gud måste förödmjuka oss i vår blindhet, på samma sätt som täckelset dolde Jesus betydelse för det judiska folket.


Markus Holmbom ger begreppet "ersättningsteologi" ett delvis annat innehåll, som han menar går att förena med "att man samtidigt kan tro att det finns profetiska bibelord om skeendet med landet och det etniska Israel". I så fall blir ju ersättningsteologi detsamma som jag kallar "typologiskt mönster".

Att judarnas historia och judendomen som uppenbarelsereligion innehåller ett typologiskt mönster med tillämpning på Jesus Kristus och den kristnes delaktighet i Abrahamsförbundet, detta är ett apostoliskt vittnesbörd som jag naturligtvis bejakar. Kristus är sannerligen vårt Löftesland!

Vad jag vänder mig emot är den vidare tolkningen av detta, vilket kommer till uttryck bland annat i det John Stott skriver, när han avfärdar tanken, att det som nu sker med judarnas återvändande och bosättning i sitt gamla hemland skulle ha någon profetisk relevans.


Jag menar att
det finns en dimension i det profetiska tilltalet hos GT:s profeter som endast kan förstås som förutsägelser om vad Gud vill göra med det judiska folket efter en tid av förskingring i nationerna. Det finns ett mönster i det aktuella politiska skeendet som på ett övertydligt sätt bekräftar dessa löften. Det finns en aspekt av Israel som "Guds tjänare" som är kopplad till att de är ett specifikt folk med en specifik plats både i geografin och i den politiska historien. Att bortse från detta är att tömma stora delar av GT på sin profetiska substans.


Redan den
profetiska historieskrivningen i GT har en politisk och geografisk konkretion med Israel som referenspunkt. Det som sägs i Hesekiel 36-38 kan omöjligen översättas i teologiska kategorier. Stora delar av Daniels bok måste exkluderas om ersättningsteologin skall anses som hela svaret på det judiska folkets betydelse i historien.

Men, invänder Torbjörn Göransson, är inte löftena om församlandet villkorade till att de uppfyller alla sina förpliktelser i förbundet?

Svar: Just i texten hos profeten Hesekiel framgår det med stor tydlighet att församlandet till landet inte sker tack vare deras rättfärdighet. "Inte för er skull gör jag detta, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namns skull" (Hesekiel 36:22). Det är först sedan de återvänt till landet som Gud skall utgjuta sin ande över folket.

Frågan om att Israels olydnad skulle kunna ändra på Guds planer för folket, avgjordes redan under Moses tid. Vid ett kritiskt tillfälle efter folkets uppror, ser det ut som om till och med Guds barmhärtighet och tålamod hade nått sin gräns för det möjliga. Han är färdig att avsluta projektet med Israel och i stället börja något nytt med Mose som förbundspartner (Fjärde Moseboken 14:11-33).


Det blev en fortsättning, men det blev inte en lätt väg vare sig för Gud eller för folket. Genom Guds historia med Israel har vi - judar och hedningar - fått lära känna Guds godhet och stränghet, men framför allt Guds trofasthet och förmåga att fullborda sina planer. Eftersom kallelsen aldrig haft som förutsättning vår förmåga, så kan heller inte vår svaghet och synd sätta en gräns för Guds kraft.

I samma anda skriver Paulus om en framtid med Gud för det fysiska Israel i Romarbrevet 11:28-29: "Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra."

Därför kommer Gud att fullfölja sitt syfte med det judiska folket.

Fler artiklar från Debatt