20 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Dopet i vatten är trons brytpunkt

Samtal i en teologisk fråga behöver inte innebära att man har ändrat teologi, skriver pingstledaren Pelle Hörnmark om påståendet att rörelsen är på väg att ändra sin dopsyn.

Att följa en människa som levt i djupaste sociala misär. Som fyllt sitt liv med droger, som missbrukat sina relationer så till den grad att förtroendet för den egna viljan och själva livet totalt brutits. Att följa med på en sådan resa från det mörkaste mörker till ljus, från död till liv, från djävulen till Jesus sätter spår och är något av det vackraste och det mest kraftfulla man kan göra. Det är för det jag lever.En orsak som gör den resan möjlig är dopet i vatten. Det är trons "the point of no return", brytpunkten på vilken hela livet hänger, en del av den slutgiltiga uppgörelsen precis som när folket vandrat torrskodda genom havet och vattnet sedan slogs igen bakom dem. Vattendelaren skilde dem från fienden, från fångenskapen, från slaveriet. Och. På andra sidan. Vandringen mot den nya världen och det nya livet.Men det är också vår erfarenhet att dopet blir avgörande för tron när steget ner i dopets vatten sker som en konfirmation på den tro och den relation som funnits hela livet eller som återuppväckts i en andlig erfarenhet, ett samtal eller i en relation. Dopets båda sidor - begravning och förbund - visar vilken betydelse det har för livet med Jesus och i den kristna gemenskapen.
När Sigvard Svärd i en debattartikel i Dagen (28 september) insinuerar att pingstförsamlingarna är på väg bort från en baptistisk syn på dopet i vatten håller jag inte med. Vår erfarenhet är att "mainstream Pingst" faktisk inte bara tror utan också förkunnar och praktiserar dop i vatten av människor som själva kommit till tro på Jesus och vill leva med honom tillsammans med andra.Att det pågår ett samtal om en viktig och grundläggande teologisk fråga behöver inte innebära att man i grunden har ändrat teologi. Samtal och teologiskt arbete måste kunna pågå parallellt med det dagliga livet i församlingen. Jag är heller inte särskilt orolig. Jag tror att den Gud som är Ordet, vakar över sitt ord och sin församling.
Låt oss ge några skäl för vår uppfattning.
  Skapelseteologin vinner allt större terräng. Det är ingen hemlighet att väckelserörelserna var med och demokratiserade Sverige. Men det inte många reflekterar över är varför. Det handlade om människosyn. En människosyn där man utifrån ett kristet perspektiv anser att människan är skapt fri och myndig. Både män och kvinnor. Alla har både frihet och ansvar för sina liv, både inför Gud och människor.
Friheten inför människor ledde fram till en demokratisk grundsyn. Friheten inför Gud medförde en reformation av dopsyn och platsen för dopet. Varken stat eller föräldrar kan och ska välja religiös tillhörighet för "sina" barn. Det beslutet måste överlåtas till den enskilde. För detta var FO Nilsson beredd att lämna landet i mitten på 1800-talet. För den övertygelsen är också jag beredd att strida. Människan är skapad fri!
  Genom dopet ges människan tillfälle att på ett unikt sätt uttrycka avsikten med sin tro på ett sätt som integrerar hela människan. Hela kroppen berörs. Ett fysiskt minne skapas. Eftersom människans vilja är orsaken till handlingen integreras också den. Men också känslan, temperaturen i vattnet, i atmosfären på stranden eller i kyrkan, skriver friheten Ord på hjärtats ark som aldrig går att sudda ut. Att det dessutom går att reflektera teologiskt över det som sker gör inte saken sämre.
  På samma sätt som ett äktenskap konstitueras i det fördolda mötet mellan makarna, men också i den offentliga vigseln konstitueras tron både i det fördolda mötet med Jesus i hjärtat och i den offentliga överlåtelsen, där dopet är platsen för människans och Guds offentliga "Ja" till varandra. Och på samma sätt som äktenskapet firas med fest och glädje firas dopet med brödet och vinet tillsammans med släkten och vännerna - församlingen.

Tron, dopet i vatten, dopet i Anden och gemenskapen i församlingen hör samman och utgör själva kärnan i livet med Jesus.Sigvard Svärd riskerar med sitt resonemang att förlora sig i ramverket i stället för tavlans centrum, trons innehåll och mening. Att dessutom låta ramen och protesten utgöra grunden för en ny församlingsbildning är inte särskilt klokt. Det behövs fler och nya församlingar i Sverige, men de bör i stället planteras i syfte att nå nya människor med de goda nyheterna om Jesus.

Pelle Hörnmark

Fler artiklar från Debatt