Måste skiva en kommentar ang. Marcus Birros artikel "Sverige behöver Gud".
En artikel som jag upplevde som mycket positiv.
Vad jag förstått så sköljde blogginläggen över honom efteråt, och många sa: Du är helt rätt på det...
Jag har själv aktivt rört mig i kristenhets innersta väsen i mer än 50 års tid, men har nästan dragit mig ur helt, just beroende på avsaknad av en djupare analys och omprövning.
Efter Marcus artikel vill jag säga följande: Det finns en särskild brist på kunskap och insikt i traditionell kristenhet, och den har att göra med analysen av fariseism. Den analysen finns inte på kartan för traditionell kristenhet. Ang. fariseism så är det helt otroligt, att de samtal som Jesus ägnade sig åt i evangelierna, var kanske uppemot 50% samtal och konfrontation med fariséerna. Konfrontationen mellan Jesus och fariséerna var total, och det är en mycket smärtsam sida att beröra. Kristenheten ser inte problemet, och ingen av dess ledare vågar kliva fram. Däremot avslöjas det, i attityden från hela den stora grupp som bekänner sig till "icke religiösa". Alla som har haft ett nära samtal med denna grupp uttrycker ofta: - Dom religiösa verkar tro att dom är lite bättre. Om kristenheten hade förmått att lyfta fram frågan om fariseism, hade detta stora problem aktualiserats på ett tydligare sätt. Frågan om fariseism är mycket omvälvande för våra religiösa system och perfektionism. Den skulle beröra djupet i våra liv och sammanhang och skulle få Marcus artikel att ses som mycket nyanserad och försiktig.
Varför har kristenheten då så svårt för att på djupet ompröva och ifrågasätta? Jo för att man inte tror sig behöva det. Den teologi och lära som jag är uppfostrad och utbildad i ska inte ifrågasättas.
Jag kan inte förstå hur man söndag efter söndag kan hålla på att predika samma sak om och om igen för de mer eller mindre kyrktrötta, när det finns hundratals frågor som människor funderar över när det gäller deras egen tro och andras. Det måste bero på att man är rädd för att bli svag - att man inte själv har svaren - eller...?
Marcus artikel för oss in i en sannare position utan en massa jakt på andliga upplevelser. Han för oss in i det som människan, du och jag, ja hela vårt samhälle behöver förstå. Jesus ryms inte i byggnader och system - han ryms i människors liv. Jag menar att han t.om. inte ryms inom gruppen religioner. Religioner har sitt centrum i yttre beteende, religiösa system, lagar och förordningar. Det är detta som gör Jesus unik.
Organisationen och budskapet i AA, (anonyma alkoholister) är nog det som ligger närmst det nya vi behöver och kan vara till stor hjälp. Det är en missuppfattning att AA´s budskap bara skulle va för alkoholister. Ta t.ex. de tre första stegen boken: Steg in i Livet med Keith Miller. Den är en stor hjälp för alla, i synnerhet andliga ledare som vill komma ut ur de trångsynta religiösa systemen.
Jag vill också tacka tidningen Dagen för att ni vågar kliva fram och uppenbara den radikalism som Jesus faktiskt står för. För det mesta är den smärtsamt och obehaglig - men gör oss till människor.
Jag längtar efter en ny form av kyrka, där "alla sitter i samma båt" - med nästan samma tillkortakommanden. En kyrka där misslyckanden och tillkortakommanden utgör en mer naturlig del än jakten på perfektionism och uppblåst andlighet. Där uppstår också sann och ärlig gemenskap.
