I en insändare för en tid sedan i tidningen Dagen kritiserades med rätta Jean Calvins hårda predestinationslära (= att alla människor redan före sin födsel är av Gud bestämda till evigt liv eller evig förtappelse).
Med en sådan lära blir ju till exempel Jesu befallning i Matteusevangeliet 28:16-18 om att "Gå ut och göra alla folk till lärjungar...", totalt meningslös om allt från början är förutbestämt.
Martin Luther var samtida till Jean Calvin. Det kan vara av intresse att veta hur Luther tänkte om predestinationen. I sin bok "Jesu Kristi avskedstal" skriver Luther:
"När man talar om skillnaden mellan synder, skall man inte rikta blicken mot den fördolda utkorelsen predestinationen, som man kallar den, för detta åstadkommer endast tvivel, säkerhet eller misströstan. Är du utvald, heter det då, så kan intet syndafall skada dig, för du förblir alltid i nåden och kan inte gå under; är du inte utvald, så hjälper inte allt vad du gör. Detta är ett förskräckligt tal, och orätt det att leda hjärtat in på sådana tankar."
Martin Luthers tankar om predestinationen kan sammanfattas som att Gud är varande utom tiden. Predestinationen blir då Guds vetskap om en människas slutliga öde, men inte ett Guds beslut därom.