Det har handlat mycket om Downs syndrom; barn som föds med en extra kromosom (trisomi 21). Downs syndrom kan diagnostiseras in utero, alltså medan barnet finns i sin mammas livmoder. Detta sker genom olika tester, som tenderar att bli allt mer förfinade och säkra. Flera landsting erbjuder dessa tester till gravida, som önskar få veta om deras barn har denna extra kromosom. Egentligen är dock frågan större. Fosterdiagnostiken kommer, särskilt om den efterfrågas allt mer, mycket snart att omfatta en hel rad genetiska varianter och på sikt kan hela barnets DNA presenteras för föräldrarna; kön, ökade risker för ett stort antal sjukdomar samt genetiska förutsättningar för olika egenskaper och talanger. Frågan är om vi vill ha det så och om en sådan utveckling är önskvärd eller möjlig att stoppa.
Allt fler menar att detta är en farlig och historiskt komprometterad utveckling. Den innebär, de facto, att samhället gör tydligt att vissa människor, på grund av "oönskade" egenskaper, kan väljas bort och elimineras redan i fosterlivet. Hanne Kjöller skrev i DN 16 mars: "Fosterdiagnostik: I doktor Mengeles fotspår" och åskådliggör i artikeln på ett utmärkt sätt dilemmat. Å ena sidan, vem önskar ett barn med ett livslångt handikapp? Å andra sidan, "med det synsättet är det hyfsat många barn som skulle behöva rensas ut i fosterlivet". Det leder till ett samhälle, där det icke önskade kan elimineras - i doktor Mengeles fotspår.
I en tv-debatt förra veckan yttrade sig Torbjörn Tännsjö, naturligtvis, helt till förmån för föräldrarnas valfrihet. Han menar att "vi kommer i den situationen att man kan diagnostisera snart sagt vad som helst. Då kan föräldrarna ta det här ansvaret och det tycker jag är positivt". Är det så? Är det rimligt att alls tala om valfrihet när konsekvensen av vårt val leder till eliminering av människor som "inte håller måttet"? Att samhället ikläder sig ett ansvar när man erbjuder dessa analyser talar han inte om. Frågan handlar dock om vad vi som samhälle vill; vilket människovärde som ska råda. Tännsjös nyttoetik; där barnets nytta och intresse ignoreras, eller ett samhälle som grundar sig på allas lika värde, oaktat handikapp, sjukdom och ekonomisk nytta. Kan den frågan utan vidare problematisering skyfflas över till föräldrarna?
Intressant nog hamnar Hanne Kjöller i just detta. Hon skriver: "jag vill även fortsättningsvis att beslutet ska vara föräldrarnas. Men jag vill att alla som står inför frågan - om screening eller inte och om abort eller inte - ska se att valet i förlängningen också handlar om vilket samhälle vi ska ha". Är det inte en helt ohållbar position - att lägga ansvaret på föräldrar, medan samhället drar sig undan efter att ha serverat möjligheten med Socialstyrelsens, riksdagens och landstingsledningens tydliga gillande. Också filosofen Mattias Irving talar i nättidningen Liv & Rätt 19 mars om "information, inte förbud". Hans utgångspunkt är att det ofödda barnet inte har något status och hävdar att det är "vetenskapligt bevisat", men tror att man trots denna utgångspunkt, genom upplysning ska kunna förebygga att dessa icke-människor väljs bort på grund av kön, ekonomi eller handikapp. Irvings resonemang haltar också, lindrigt sagt.
I doktor Mengeles samhälle fanns det ett auktoritativt påbud att eliminera barn och vuxna som kunde anses, på något sätt, ligga samhället till last. I vårt samhälle kommer inga sådana påbud att utgå, men tydliga signaler kan vara nog: vi erbjuder screening för att se om ett barn är handikappat och sjukt, sen får föräldrarna fatta beslutet. I Danmark, där detta tillämpats under flera år, har effekten blivit tydlig - föräldrarna väljer bort barn med Downs syndrom. Nettoeffekten för utsatta individer med handikapp och funktionshinder, blir således densamma som i Mengeles samhälle: eliminering.
Att vi över huvud taget hamnat här beror inte så lite på den svenska abortsynen. "Vill du behålla ditt barn?" frågar man gravida kvinnor. De kan svara ja, eller nej. Valet, att låta leva eller låta dö, är redan en accepterad realitet. Åtminstone fram till dess att barnet är 18 veckor. Det får inte sättas ifråga i Sverige. Kan vi då ifrågasätta "rätten" att välja bort barn som inte är i enlighet med föräldrarnas förhoppningar? Knappast utan vidare och det gör frågan om fosterdiagnostik än mer problematisk. Kontexten är redan "pro-choice". Det ofödda barnets värde har redan satts till noll - oavsett antal kromosomer.
Tännsjö har trumf på hand. De som ofta och gärna talar om människovärde, tiger helst i frågan om fosterdiagnostik; eftersom de anser abortfrågan avgjord och inte riktigt orkar ändra på det. Fosterdiagnostiken kan svårligen ifrågasättas eller "informeras bort", utan att vi också tar debatten om vad det ofödda barnet faktiskt har för värde.
