Jag har för det mesta varit stolt över att vara frikyrklig. För mig innebär frikyrklig en riktig åtskillnad mellan stat och kyrka, en övertygelse om att ett medvetet och personligt ja till Jesus är viktigt, att varje människas åsikt och röst är viktig, och en betoning av att kristet liv levs i gemenskap med andra kristna. Till detta kan läggas att min baptistiska tradition värnar respekten för människors lika rättigheter och frihet att tro eller inte tro samt arbetar för försoning mellan människor och nationer.
Trots att jag är stolt över min frikyrkliga identitet undrar jag ibland över om det är fruktbart att fortsätta att tala om "frikyrkliga" i Sverige. Det finns flera skäl till det:
Värre än så är att "frikyrklig" för vissa unga kristna blivit ett skällsord och betecknar en verksamhetsintensiv, ytlig, moralistisk och krävande kyrka, som inte möter de djupare behoven av möte med Gud. "Frikyrklig" i deras fall handlar inte om en befrielserörelse utan om något gammalt och oengagerande. Går det att återvinna en mer positiv innebörd i ordet "frikyrklig" hos dem? Jag är tveksam.
2. Alla kyrkor i Sverige i dag är formellt frikyrkor. Begreppet "frikyrka" myntades historiskt som en motsats till statskyrka, den kyrka som hade staten som huvudman. Men sedan detta system avvecklades år 2000 och Svenska kyrkan blev en fri folkkyrka finns det inte längre någon statskyrka i Sverige. Att vi då talar om frikyrkorna (eller "övriga samfund") och menar alla de samfund som inte är lutherska, katolska eller ortodoxa blir en märklig indelning. Detta gäller särskilt när man gör en internationell jämförelse. Det finns till exempel fler pingstvänner än lutheraner i världen.
Jag har förståelse för en hel del av de synpunkter och den längtan som uttryckts av dem och andra. Ändå har jag svårt att se att problemet med nödvändighet ligger just i "det frikyrkliga". En kyrka med en genomtänkt liturgisk gudstjänstordning (som jag själv dras till) kan naturligtvis motverka den spretighet och ytlighet som kan bli följden av ett ständigt experimenterande eller av illa planerade gudstjänster.
Men även gudstjänster med fast ordning kan genomföras utan inkänning och ganska mekaniskt. Och att gudstjänsterna blir urvattnade hänger inte nödvändigtvis samman med att de äger rum i frikyrkor. Det tror jag inte heller att Deminger och Öholm anser. Men tyvärr blir "frikyrklig" också här gärna ett skällsord.
Kanske vore det bättre att vi kallar oss kristna: lutherska, katolska, ortodoxa, baptistiska, metodistiska kristna, pingstkristna etcetera (tills vidare även GF-kristna).
Kanske det är dags att successivt under några generationers tid framåt avveckla begreppet "frikyrklig" som beteckning på en grupp samfund bland Sveriges kyrkor? Kanske det dessutom leder till att kyrkorna i Sverige hittar varandra och att vi får fler kyrkor som förenas, när vi alla är kyrkor? Och jag hoppas att det då också bildas många nya kristna lokala gemenskaper/församlingar i dessa kyrkor så att fler människor blir Jesusefterföljare.
Och visst kan kyrkor vara fria utan att kallas "frikyrkor"?
