Fel att utesluta hbt-rörelsen

Kristna studentrörelsen, Kriss, och "Religion hjärta hbt" (homo-, bi-, och transsexuella) tillåts inte medverka vid årets Jesusmanifestation. Varför inte? Och vad betyder detta?

Lennart Möller motiverar beslutet att utestänga "Religion hjärta hbt" med att "vi är en för-rörelse avseende Jesus och vi tar inte ställning i olika politiska eller andra sakfrågor." Samtidigt finns det flera utställare med, som på intet sätt är opolitiska och som har mycket tydlig profil i till exempel Israel-Palestina-frågan eller frågan om den så kallade islamiseringen av Europa.

Och en ledarartikel i Världen idag är nog mer ärlig när man gör klart att det är bra av Jesusmanifestationen att neka "Religion hjärta hbt" tillträde, och tillägger att icke heller "minkfarmare" göra sig "besvär på veganernas årsstämma".

Det finns en djup osäkerhet i kristna grupperingar. Vi existerar i ett samhälle som är sekulariserat i så mån att kyrka och församling inte är självklara inslag i den offentliga debatten, och där det till och med för oss som troende är svårt att formulera vad vi tror på. Kyrka och församling har delvis osynliggjorts och vi upplevs ofta som en rätt ospännande grupp.

Det sista är viktigt. När vi manifesterar Jesus så manifesterar vi också oss själva som Jesustroende. Man skulle kunna säga, att vi firar den likhet som binder oss samman.

Samtidigt är det ett faktum att vi lever i en värld som präglas av olikhet och mångfald, vilket är en utmaning även för Jesusmanifestationen. Det är alltför lätt hänt att blanda ihop en specifik kulturell identitet med vad det slutgiltigt innebär att vara Jesustroende. Några av oss är pingstvänner, andra EFK:are. Åter andra tillhör Trosrörelsen eller EFS. Ibland möts vi under bredare beteckningar, som till exempel karismatiker eller evangelikaler.

Olikheten skrämmer oss. Vi blir osäkra när vi inte längre bekräftas av människor omkring oss, människor som är lika oss själva.

Det må vara mötet med invandraren och muslimen, eller mötet med den skränige missbrukaren utanför Systembolaget. Samma sak tycks hända när vi möter människor med en annan sexualitet än vår egen.

Det är en både oroande och befriande tanke att inget i vår kulturella identitet äger någon egentlig beständighet. Kulturer kommer och går, så även den specifikt evangelikala kulturen. "Evangelikalen" äger sin tid i detta nu, och är ett specifikt svar på den tid hon lever i. Om 100 år kommer Jesustroende att organisera sig under andra former, och lyfta fram andra teologiska problem än Jesustroende gör i dag.

Det som är oroande är att vi tvingas se vår egen identitet som delvis villkorad och ifrågasatt. Det krävs stort mod att möta denna insikt. Det är bara en trygg människa som orkar med detta. Och ärligt talat, vem av oss är helt trygg?

Det Sverige och det Europa vi lever i är mångfaldigt. Vi lever sida vid sida med människor som skiljer sig från oss bland annat på områden som sexualitet och politisk övertygelse.

Vi som Jesustroende måste lära oss att leva i detta samhälle. Och i grund och botten är detta också möjligt.

Vad gäller Jesusmanifestationen så är det Jesusrörelsen själv som äger makten och ansvaret att avgöra vad man anser är den viktigaste markören för enhet. Är det en viss sexualmoral som är det viktigaste kännetecknet för en Jesustroende, eller är det Jesus själv?

Det borde vara självklart för Jesusmanifestationen att innesluta "Religion hjärta hbt" bland utställarna.

Detta hade varit en helare Jesusmanifestation, och ett viktigt vittnesbörd om en kyrka som klarar av mångfald.