Debatt

Fel att utesluta hbt-rörelsen

Är det en viss sexualmoral som är det viktigaste kännetecknet för en Jesustroende, eller är det Jesus själv? Den frågan ställer Anders P Lundberg angående debatten om hbt-rörelsens medverkan i Jesusmanifestationen.

Kristna studentrörelsen, Kriss, och "Religion hjärta hbt" (homo-, bi-, och transsexuella) tillåts inte medverka vid årets Jesusmanifestation. Varför inte? Och vad betyder detta?

Lennart Möller motiverar beslutet att utestänga "Religion hjärta hbt" med att "vi är en för-rörelse avseende Jesus och vi tar inte ställning i olika politiska eller andra sakfrågor." Samtidigt finns det flera utställare med, som på intet sätt är opolitiska och som har mycket tydlig profil i till exempel Israel-Palestina-frågan eller frågan om den så kallade islamiseringen av Europa.

Och en ledarartikel i Världen idag är nog mer ärlig när man gör klart att det är bra av Jesusmanifestationen att neka "Religion hjärta hbt" tillträde, och tillägger att icke heller "minkfarmare" göra sig "besvär på veganernas årsstämma".

Men det tycks klart att det i den svenska Jesusrörelsen finns grupper som skapar en gräns mellan Kristna och kristna. Mellan oss och dem. Varför är det så?

Det finns en djup osäkerhet i kristna grupperingar. Vi existerar i ett samhälle som är sekulariserat i så mån att kyrka och församling inte är självklara inslag i den offentliga debatten, och där det till och med för oss som troende är svårt att formulera vad vi tror på. Kyrka och församling har delvis osynliggjorts och vi upplevs ofta som en rätt ospännande grupp.

Jesusmanifestationen är på så vis årets stora triumf för den Jesustroende delen av befolkningen. En gång om året går 20000 av oss i tåg genom Kungsträdgården och manifesterar den Jesus vi tror på, och oss själva som grupp.

Det sista är viktigt. När vi manifesterar Jesus så manifesterar vi också oss själva som Jesustroende. Man skulle kunna säga, att vi firar den likhet som binder oss samman.

Samtidigt är det ett faktum att vi lever i en värld som präglas av olikhet och mångfald, vilket är en utmaning även för Jesusmanifestationen. Det är alltför lätt hänt att blanda ihop en specifik kulturell identitet med vad det slutgiltigt innebär att vara Jesustroende. Några av oss är pingstvänner, andra EFK:are. Åter andra tillhör Trosrörelsen eller EFS. Ibland möts vi under bredare beteckningar, som till exempel karismatiker eller evangelikaler.

Fördomsfulla blir vi i det ögonblick vi förlorar insikten om den viktiga skillnaden mellan en kulturellt beroende utformning av en kristen rörelse, och en gudomligt inspirerad Jesusrörelse. Vårt perspektiv som kulturella varelser är begränsat och tidsbundet. Som Paulus säger: "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte."

Olikheten skrämmer oss. Vi blir osäkra när vi inte längre bekräftas av människor omkring oss, människor som är lika oss själva.

Det må vara mötet med invandraren och muslimen, eller mötet med den skränige missbrukaren utanför Systembolaget. Samma sak tycks hända när vi möter människor med en annan sexualitet än vår egen.

Det är en både oroande och befriande tanke att inget i vår kulturella identitet äger någon egentlig beständighet. Kulturer kommer och går, så även den specifikt evangelikala kulturen. "Evangelikalen" äger sin tid i detta nu, och är ett specifikt svar på den tid hon lever i. Om 100 år kommer Jesustroende att organisera sig under andra former, och lyfta fram andra teologiska problem än Jesustroende gör i dag.

Det som är oroande är att vi tvingas se vår egen identitet som delvis villkorad och ifrågasatt. Det krävs stort mod att möta denna insikt. Det är bara en trygg människa som orkar med detta. Och ärligt talat, vem av oss är helt trygg?

Det som dock befriar, är tanken att den potential vi bär på kan få komma till sin rätt, bortom godtyckliga och dåligt motiverade normer och regler. Här står autenticiteten i centrum, en autenticitet som, liksom hos Augustinus, är direkt kopplad till att höra Guds röst och besluta sig för att leva i enlighet med den kallelse och person vi var och en har fått oss given.

Det Sverige och det Europa vi lever i är mångfaldigt. Vi lever sida vid sida med människor som skiljer sig från oss bland annat på områden som sexualitet och politisk övertygelse.

Vi som Jesustroende måste lära oss att leva i detta samhälle. Och i grund och botten är detta också möjligt.

Vad gäller Jesusmanifestationen så är det Jesusrörelsen själv som äger makten och ansvaret att avgöra vad man anser är den viktigaste markören för enhet. Är det en viss sexualmoral som är det viktigaste kännetecknet för en Jesustroende, eller är det Jesus själv?

Det borde vara självklart för Jesusmanifestationen att innesluta "Religion hjärta hbt" bland utställarna.

Detta hade varit en helare Jesusmanifestation, och ett viktigt vittnesbörd om en kyrka som klarar av mångfald.

Fler artiklar för dig