Möjligheten att lösa Israel-Palestinakonflikten genom förhandlingar har aldrig varit särskilt god och blir efter valet i Israel på tisdag sannolikt ännu sämre. Parterna har haft sextio år på sig för att komma till en fredlig lösning men de försök som gjorts har skändligen misslyckats.
De som hoppats på en förhandlingslösning kan nu sluta att hoppas. Ingen israelisk regering kommer någonsin att kunna flytta på bosättarna eller ens avväpna dem utan att få ett inbördeskrig på halsen. Bosättarpolitiken har fört Israel djupt ner i ett moraliskt och politiskt träsk som man inte kan ta sig ur utan hjälp.
Om mot förmodan nya förhandlingar skulle komma till stånd står extremisterna på båda sidor i konflikten färdiga att sabotera varje framgång.
Så vad kan göras?
Den enda möjliga vägen till framgång är att FN tar sina egna resolutioner på allvar och sätter ner foten. Generalförsamlingen bör besluta om en tvåstatslösning med 1967 års gränser och uppmana palestinierna att utropa den nya staten.
Samtidigt bör FN ge EU uppdraget att säkra gränsen genom att upprätta en säkerhetszon som ersätter muren. USA måste lämnas utanför, president Obama lär ha sagt att Israel inte förstår sitt eget bästa och blir säkert glad att slippa huvudansvaret pressad som han är av den judiska hemmaopinionen (och av teologiskt vilsna kristna).
Ett FN-beslut skulle hjälpa Israel ur den rävsax man hamnat i. Inför valet har en demaskering skett såtillvida att Naftali Bennets nya parti driver en klart uttalad annekteringspolitik. Partiet beräknas få ett betydande antal platser i parlamentet. De krafter inom Israel som motsätter sig en palestinsk stat välkomnar förstås Bennets stöd samtidigt som de inser riskerna. Ett Storisrael kan inte svälja den palestinska befolkningen utan att antingen ge upp demokratin eller Israels karaktär av judisk stat; palestinierna blir i majoritet.
I valet mellan dessa alternativ lär valet till sist bli enkelt. Den judiska staten är ett överordnat intresse för flertalet israeler.
Man kan förutse att ett inledande gny snabbt övergår i belåtenhet.
Bosättarna blir av med sina vapen och tvingas flytta eller be om medborgarskap i Palestina. Hamas får lämna in sina missiler. Med tiden blir de två folken och staterna goda vänner och kan leva i fred inom erkända och säkra gränser.
Ingvar Laxvik, före detta chefredaktör, Kyrkans Tidning