Rätt i Västergötland, fel i Hälsingland. Eller tvärtom. Så kunde det se ut på landskapslagarnas tid. Man kan undra om Svenska kyrkan är på väg tillbaka till den tiden, när man iakttar domkapitlens vitt skilda sätt att bedöma förseelser mot vigningslöftena. Både för sin egen skull och inför årets kyrkoval behöver frågorna om rättssäkerheten i Svenska kyrkan lyftas fram och granskas.
Om ingen håller vakt är det naturligtvis lätt hänt, att en organisation sådan som Svenska kyrkan utvecklar alldeles egna och säregna rättsföreställningar. Problemen med otillbörlig påverkan, oreflekterad maktutövning, okontrollerade uppgifter och andra brister i förvaltningskulturen är aktuella även i andra avseenden.
I samband med tillsättning av prästtjänster gör domkapitlet i det aktuella stiftet en värdering av de sökande. Somliga kommer på förslag som mest meriterade, medan andra sorteras bort som olämpliga. I vilketdera fallet är kriterierna oklara och grunderna ofta fördolda. Redan en preliminär jämförelse mellan stiften visar, att kvaliteten på urvalsförfarandet är lindrigt sagt skiftande. Här finns två intressen, som ska tillvaratas. Dels har församlingarna rätt att få den personal de behöver, dels har de sökande rätt till en kompetent bedömning.
Här behöver rättssäkerheten och urvalsmetoderna undersökas. Vilka slags uppgifter eller föreställningar ligger till grund för domkapitlens bedömningar? På vilket sätt har uppgifterna nått domkapitlet? Är uppgifterna relevanta? Hur sker beredningen av ärendena? Är domkapitlets ledamöter delaktiga eller sköts bedömningarna på tjänstemannanivå? Skvallrets betydelse som kunskapskälla behöver utredas i särskild ordning med beaktande av de värden, som modern textanalys och källkritisk metod kunde tillföra.
Hos kyrkliga arbetsgivare skymtar här och var föreställningen, att den som vänder sig till rättsvårdande instanser begår en illojal handling mot arbetsgivaren. Detta är ett tänkesätt, som är normalt och även begripligt i kriminella kretsar. I övriga delar av samhället hör det inte hemma. En av rättssamhällets grundläggande principer är att varje medborgare tillförsäkras möjlighet att få sin sak rättsligt prövad utan risk för repressalier. Den som har rent mjöl i påsen ser naturligtvis inte rättsväsendet som hot eller fiende.
I EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna föreskrivs i artikel 30, att "Varje arbetstagare har rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund" och i artikel 31, att "Varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden". Stadgan ingår i Lissabonfördraget och utgör bindande lag även i Sverige. Inte desto mindre ser vi hur alltfler kyrkoanställda kasseras och därefter hindras från att återkomma i tjänst utan att lagliga skäl anförs för vare sig det ena eller det andra. Enligt en annan grundläggande princip har varje medborgare rätt att få veta, vad som läggs honom eller henne till last. Inte heller i detta avseende uppnår domkapitlen rättssamhällets mål.
Denna utveckling medför, att fullt arbetsföra personer hänvisas till samhällets skyddsanordningar, a-kassa, försäkringskassa och försörjningsstöd i stället för att få försörja sig själva genom kyrkligt arbete. Därmed vältrar kyrkliga arbetsgivare över sitt eget ansvar på det omgivande samhället och skattebetalarna. Som politiker kan jag inte se annat än att sådana kyrkliga arbetsgivare missbrukar samhällets välfärdssystem på ett sätt som icke kan accepteras.
En annan fråga är av mer formell natur. Gentemot församlingarna har domkapitlen ställning som tillsynsmyndighet. Då är det inte lämpligt, att domkapitlet eller någon av dess befattningshavare involverar sig på ett operativt sätt i församlingarnas egna uppgifter, till exempel att anställa personal.
Om den borgerliga kommunen behöver hjälp i någon av sina egna angelägenheter vänder man sig till samarbetsorganet Sveriges kommuner och landsting, inte till länsstyrelsen.
På samma sätt vore det mer korrekt, om församlingarna kunde söka professionellt bistånd hos Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, när det gäller meritvärdering och personbedömning i samband med tjänstetillsättningar. Domkapitlet kan då framföra sina synpunkter efteråt, om man har något väsentligt att erinra.
Men först och främst behöver Svenska kyrkan och de kyrkliga arbetsgivarna förnya kontakten med de grundläggande och klassiska principer, som vägleder västerländska rättssamhällen.
Mats Jonsson (C), präst, ersättare i stiftsstyrelsen i Uppsala stift