De senaste åren har jag ofta hört om tvivel och att vara sökare. Präster, pastorer, sångare och skribenter har i positiva ordalag antytt att sökare är öppna, ärliga, ödmjuka och oinskränkta människor – allt annat än rigida. Man framhäver inte sig själv utan ligger lågt och då kan man ju inte komma och påstå sig ha den fulla Sanningen, för "vi sitter ju alla i samma båt ".
Då finns väl risken att vi i den förmenta solidaritetens namn tillsammans kapsejsar och går under i en kollektiv självförtappelse. Och Gud nåde den människa som är tvärsäker att hon funnit Sanningen – i detta fall Jesus Kristus – för då kränks ju andras eventuella sanningar.
Men med min ringa bibelkunskap har jag ändå förstått att de första och därmed också mest auktoritativa av Jesu efterföljare inte hyste minsta tvivel om hans gärning. De var tvärsäkra eftersom de efter uppståndelsen till och med var beredda att offra sina liv för Sanningen.
Den rådande västerländska naturalismen/materialismen kan ha förmörkat sinnena och satt käppar i hjulen för tron på det övernaturliga. Då får man problem med kristendomen för den är full av det övernaturliga. Den som själv är tvivlare och osäker på sin tro kanske inte är den som med störst entusiasm går in för att hjälpa andra till tro – som väl borde vara den kristnes största uppgift.
Om jag letar gula kantareller och finner det jag söker brukar jag vara tvärsäker på att jag funnit det jag sökt. Om jag söker Sanningen och finner den i Kristus, kan jag då inte vara tvärsäker på att jag funnit det jag sökt? Tron att Jesus är den enda och allmängiltiga Sanningen har väl alltid varit den klassiskt kristna tron. Men det finns de som i pluralismens namn menar att alla religioner är ett fönster mot Gud. Men då har man lämnat kristendomen.
Det jag talat om här gäller själva sanningssökandet. Inte viljan att därefter gå vidare med ett prövande, öppet sinne. Man ska naturligtvis inte tro att man själv har all kunskap om bibelordet. "Förnya era tankar" sa Paulus. Det tragiska är dock att de flesta inte är ett dugg intresserade av att varken söka eller finna. Det materiella, inte minst den egna kroppen, ägnas istället allt intresse.
Till sist Jesu ord: ”den som söker skall finna”. Den trygga hamnen är inte mörklagd utan utprickad och upplyst. Ingen behöver missa den. Den som söker för att finna är att gratulera jämfört med den likgiltige.
Olli Strömberg