08 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Vi missar äktenskapets kärna

I vår tid syndar vi mot sexuallivets in nersta mening – att ge livet vidare. Det skriver prästen Peter Artman i en reflektion kring Svenska kyrkans nya vigselritual.

Jag tittade på "Konstkuppen" på SVT häromveckan. Elisabeth Ohlson Wallin, känd från Ecce homo, introducerade en ny homovänlig altartavla i Skara domkyrka, min prästvigningskyrka. Det som var gripande i programmet, som avslutades med homovigsel, var kärleken hos brudparet utan brud. Visst älskade de varandra med äkta känslor.

Vi anställda präster, kantorer och vaktmästare i Svenska kyrkan har nu ett provår med ny kyrkohandbok på förslag, med en ny könsneutral vigselordning. Vi blir starkt provocerade, och förvirrade. Som grodan i tunnan vänjer vi oss vid nya temperaturer ganska snart. Vi behöver se nya ”genderperspektiv” och få insikt i vad som mest bara är sociala konstruktioner.

Nu är det inte bara i Centerpartiets framtidsgrupp som gamla normer ifrågasätts. Synen på Gud som skapare och designer sätts alltmer på undantag. Dock, Gud är varken död, sjuk eller åldrad. Aktivt och med goda avsikter skapar han människan med kön, till man och kvinna. I det vigselritual som nu placeras i historiens skräpkammare lovprisar prästen Gud: Underbart har du skapat man och kvinna. Av din kärlek lever vi. Dig vill vi prisa för livet som oupphörligt förnyas.

Jag blev lite trängd före jul i en klass nio på högstadieskolan i en liten ort utanför Vara där jag är verksam. SO-läraren, som lever i ett homosexuellt förhållande och har en ateistisk bekännelse, hade kallat mig till klassens redovisning av sina arbeten i etik. Han gjorde detta på ett exemplariskt sätt. Han var visserligen tydlig i sin liberala hållning och underblåste samma ström bland dessa tonåringar. Det var lite beklämmande att se flera elever som jag konfirmerade i våras nu ikläda sig en helt annan hållning. Det goda var att jag fick plats vid katedern och fick gott om utrymme att tala till punkt. Det underbara är också att den helige Ande kommer till stöd när man bäst behöver det.

Jag fick se en likhet mellan matbordets gemenskap och den sexuella gemenskapen, mellan buken och könet, och skillnaden mellan kärna och hölje. ­Romartidens orgier handlade om mat, god mat vid storslagna fester. När buken var full och gommen ville ha mer gick man ut till avträdet och kittlade spyreflexerna, kastade upp det nyss intagna för att återvända för att fylla faten på nytt. Det meningsfulla med måltider är ­självfallet den sociala gemenskapen och glädjen som är speciell just vid matbordet. Den mest kärnfulla gudagivna meningen med måltiden är dock en annan – näringstillförseln. Synd är per definition: att missa målet. I Romarriket syndade man mot kroppen och maten vid sina orgier.

I vår tid syndar vi mot sexuallivets innersta mening – att ge livet vidare. Den sexuella och intima gemenskapen är en av l­ivets stora fröjder. Den är Guds gåva till mänskligheten. Kristenheten behöver söka förlåtelse för att inte alltid ha bekänt sig till detta.

Kyrkan har många gånger i historien visat förakt för sexualiteten och kroppen. I stället ska vi tacka Gud för att han har skapat oss så övermåttan underbart, med sexualdrift och hormonella svängningar. När romarna spydde ut maten, näringen, för att kasta sig över gourmetbordet på nytt, spyr vi ut barnet, embryot/fostret, för att ge oss hän åt det sexuella på nytt. Vi pratar om att skydda oss. P-piller kommer av prevent.

Det vi skyddar oss emot är inte någon demon eller olycka, utan det lilla fantastiska mänskolivet. Missförstå mig inte, p-piller behöver inte alls vara fel, men vi får aldrig ta bort kärnan ur det vackra och fina, då blir det fult och skrumpnar ihop.

När Svenska kyrkan nu omdefinierar äktenskapet på ett, faktiskt, genomgripande sätt som en omedelbar följd av riksdagsbeslutet (utvecklingen i Danmark går åt samma håll) väljer Evangeliska frikyrkan att lämna tillbaka sin vigselrätt. I ett förvirrat svenskkyrkligt landskap står den Katolska kyrkan fast i sin hållning uttryckt genom sin katekes. I ­kapitlet som behandlar äktenskapet skriver man: Äktenskapet som institution och den äktenskapliga kärleken har genom själva sin natur som mål att alstra och fostra barn. Det är dess höjdpunkt och dess fulländning.

Vän av ordning säger då, som ett brev på posten: ska i så fall inte pensionärer få gifta sig? Fertiliteten har ingen tydlig övre gräns och det är alltid bra att vara generös. Det handlar inte främst om utsikten att få barn utan om viljan, att inte förakta livets stora gåva. Gör vi det föraktar vi oss själva och det sätt på vilket var och en av oss kommit till.

Peter Artman, präst i Skara stift

Fler artiklar från Debatt