Två frälsningsläror i samma församling

När baptist- och pingstförsamlingar i dag som medlemmar välkomnar kristna bekännare vilka hänvisar till sitt barndop/begjutning som dop­erfarenhet, bygger man in två problem i församlingarna. Ett läroproblem och ett själavårdsproblem.

Det ena, att det nu ­föreligger två frälsningsläror i församlingen, slätar man pragmatiskt över. Inför att välkomna som medlemmar från som det heter ”annan doptradition”, hänvisas till de kristnas enhet, att älska kristna i andra samfund, att ingen kristen är bättre än någon annan, att ingen ska stängas ute. Det andra problemet, själavårdsproblemet, döljs genom att undervisning bara ges om den ena frälsningsläran. De som ansluts till medlemskap med hänvisning till att de tror på sitt barndop/begjutning, får ingen bibelkunskap om sin övertygelse.

Vid läsning av Nya testamentets texter om dopet i vatten, är det så uppenbart att personlig tro på Jesus är grunden för dopet. När några vid ett tillfälle i Apostlagärningarna blev döpta i den helige Ande före det att de döpts i vatten, talar det än mer för att personlig tro föreligger innan dop sker. Små barn behöver enligt Skriften inte heller döpas för att tillhöra himmel­riket. Det klargör Jesus när han välsignar barnen just med orden ”Guds rike tillhör sådana som de” (Mark 10:14).

Nya testamentet pekar inte i någon bok på att arvssynd existerar. Inte heller Bibelns gamla testamente framställer synden som medfödd hos barnen. Där­emot att man är född i ett syndigt sammanhang, att mammor som inte är syndfria avlar barn.

Den frälsningslära som – enligt vad det sägs – enbart ska läras ut i ovanstående församlingar, är att den som tror och blir döpt är frälst. Och så långt är det ju i enlighet med Nya testamentets undervisning. Den frälsningslära som i pragmatikens namn döljs, är den som gör gällande att alla spädbarn är födda med synd och är djävulens barn. Först genom dop/begjutning medelst vigt vatten blir barn kristna. Innan är de hedningar, som kommer att gå evigt förlorade. Därför ordnas nöddop i miljöer utanför kyrkor för dödssjuka barn. Ett instrument lär till och med ha uppfunnits under medeltiden, med vilket barn kunde döpas i moderlivet, när mamman svävade i dödsfara.

Då de små barnen själva inte kan uttrycka tro, går en fadder in och svarar för barnets kristna tro. Med hänvisningar till ett par ställen i Apostlagärningarna (16:15, 33), där en familj eller ett hushåll kommer till tro och låter döpa sig, tolkas det som att små barn fanns bland dem som döptes. Vid ett tvångsdop som skedde 1860 i ett baptistiskt hem i Verum gick baptisterna ut när prästen, fjärdingsmannen och några till tagit barnet för att utföra förrättningen. Prästen med sällskap avlägsnade sig så småningom med orden "Nu haven i fått en kristen i stället för en hedning."

Hur ärligt kan det vara mot Guds ord med två frälsningsläror i baptist- och pingstförsamlingar? Och hur ärligt är det mot de medlemmar som endast får lyssna till undervisning om en av dem? Hur upplever de sin situation?

Som avslutning vill jag säga, att åtminstone mitt ansvar inför Guds ord och mitt samvete, gör det omöjligt för mig att medverka till den sortens utveckling av baptist- och pingstförsamlingar.

Sigvard Svärd, pingstpastor