Den 27 februari 2013 läser vi i Dagens Nyheter om Alexandra. Hon kom till Sverige i hopp om ett bättre liv genom jobb som städerska. Hennes fattiga verklighet i Bukarest övergick till en slavisk verklighet i Sverige där hon dagligen tvingades att sälja sex till man efter man, ständigt under misshandel och dödshot. Från att ha varit vilken kvinna som helst var Alexandra nu en handelsvara, ett objekt i mäns ögon med en prislapp.
Hon blev en handelsvara inom den snabbast växande form av organiserad brottslighet i världen, en handel som årligen omsätter miljarder. Alexandra var offer för trafficking, människohandel för sexuella ändamål.
I dag är det Internationella kvinnodagen. Trafficking är en av flera former av grovt kvinnoförtryck som framträder i det svenska samhället 2013 och vi ser tyvärr ingen minskning, snarare tvärtom. BRÅ, Brottsförebyggande rådet, utkom i november 2012 med en rapport som visade på att en svensk kvinna som växer upp i dag löper runt 23 procents risk att våldtas minst en gång i livet. Det här handlar inte bara om enskilda livsöden, utan är också tecken på en strukturell maktobalans mellan män och kvinnor.
I samhället har dessa underliggande strukturer benämnts. I kyrkan har vi ofta följt livsödena men mer sällan ställt frågor om vad som lett fram till dem. Jag menar att vi som kyrka, med vår tro på varje människa som Guds skapelse, har något mycket viktigt att bidra med i samtalet om ojämlikhet mellan män och kvinnor.
Jag har i en del kristna sammanhang sett en tendens till rädsla för att närma sig frågor kring ojämlikhet och maktmissbruk mellan könen. Man kopplar detta till de mest radikalfeministiska åsikterna kring att helt omintetgöra skillnaderna mellan könen. Man tänker att det handlar om vem som lagar mest mat hemma eller vem som tvättar bilen oftast och glömmer att det också handlar om mäns våld mot kvinnor i nära relationer, hedersrelaterat våld, trafficking, våldtäkter samt andra former av grovt kvinnoförtryck.
Det finns en strukturell ojämlik maktfördelning mellan män och kvinnor och vi måste öppna ögonen för detta även om vi inte vågar ta ordet feminism i vår mun. Män tar sig makten över kvinnors kroppar.
”Inte alla” tänker du direkt. Nej, självklart inte, men om vi inte vågar lyfta detta som ett strukturellt problem utan enbart talar om det på individ nivå som en person som tog sig makten över en annan persons kropp, hur ska vi då någonsin komma åt problemet?
Radikalfeminismen vill radera ut könen. Det heter inte längre han eller hon, utan hen. I motsats till detta längtar jag efter att män ska bli mer män och kvinnor ska bli mer kvinnor, men utifrån Guds tanke. Det som från början var "Man" och "Kvinna" utifrån Guds kärleksfulla skapelsetanke har i dag kommit att bli "Man" och "Kvinna" utifrån en mänsklig social konstruktion formad av alla möjliga slags ideologier och strömningar från olika samhällsepoker.
Gud har skapat alla människor med samma värde, oavsett könstillhörighet. Med detta i ryggen behöver vi kristna gå emot det strukturella maktmissbruk som uppstått mellan män och kvinnor, och för att göra det behöver vi också konfrontera den förvrängda bild som skapats av vad det är att vara man, vad det är att vara kvinna.
Den förvrängda bilden uppenbaras på de mest bisarra sätt genom trafficking, men det visar sig även i liten skala som ett förklätt och i första anblicken oskyldigt översitteri. Det kan visa sig i ett ”lilla gumman”, en klapp i baken, en granskande kommentar om en kvinnas kropp.
Det handlar också om ett okritiskt reproducerande av vad det är att vara kvinna och vad det är att vara man. Låt oss som församling ta ställning för ett mer jämställt samhälle där det lika människovärdet som vi talar om får lysa starkt, både i mötet med den lilla individen och i mötet med den stora samhällsstrukturen.
Jenny Nilsson, Socionom.