I mitt förra inlägg (Debatt 26 februari) kommenterade jag lite mer övergripande frågan om förhållandet mellan Gamla och Nya testamentet, liksom frågan om Guds rätt att döma de människor som han har skapat. Jag gjorde detta utifrån påståendena att GT:s gudsbild skiljer sig från NT:s, samt att Gud i GT beordrar dödandet av oskyldiga människor.
Både ”70-årig pingstsyster” och ”Gräsrotskristen” efterfrågar nu konkreta besked angående de texter som de har hänvisat till i sina insändare. Jag vill härmed göra ett försök till detta.
Det första jag vill kommentera är den tanke som har framskymtat om att ”om Gud låg bakom allt han tillskrivs i GT måste han handla likadant i dag”. Denna slutsats är faktiskt inte alls självklar, av det enkla skälet att spelreglerna i GT skiljer sig dramatiskt från dem som gäller i det nya förbundet. Strängheten i GT:s civila lagar måste till exempel förstås utifrån det faktum att Israel var en teokrati, och att brott mot förbundet riskerade att göra hela Guds frälsningsplan om intet. Upproriskhet, hädelse, trolldom och incest är exempel på synder som av detta skäl – och i avskräckande syfte – skulle straffas med döden. Vissa av lagarna kring äktenskap, skilsmässa, hantering av slavar etcetera måste också förstås som en anpassning till denna tids kulturella förutsättningar (se Matteus 19:7-8).
Som teokrati hade Israel till uppgift att i vissa situationer vara Guds redskap för att utföra hans straffdomar. Att Gud själv har rätt att döma oss människor argumenterade jag för i min förra insändare. Här vill jag bara påpeka att samma Jesus som i NT kallar oss att vända andra kinden till faktiskt ger sitt bifall till Guds handlande både i syndafloden och i förstörelsen av Sodom och Gomorra (se Lukas 17:26-30)!
När det gäller de tio plågorna över Egypten tror jag att dessa till stor del ska tolkas som ett avklädande av de andemakter som egyptierna dyrkade. Inför den nionde plågan säger Gud uttryckligen: ”Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren” (2 Moseboken 12:12). Genom att ta livet av allt förstfött kan man alltså säga att Gud visar att Egyptens gudar saknar förmåga att beskydda det folk som dyrkar dem. På så sätt gör han också klart att den som söker verklig räddning måste vända sig till den Gud som har skapat oss alla. Vi ska ju komma ihåg att hela den egyptiska nationen var genomsyrad av ockultism!
I fråga om 4 Moseboken 31 är situationen den att de moabitiska kvinnorna har försökt förleda och splittra Israels folk, genom att förföra dem och bjuda in dem till sin guds offermåltider (se 4 Moseboken 25:1-2). Om de hade lyckats med detta hade de på nytt satt Guds frälsningsplan i gungning, eftersom denna byggde på att Israel bevarade sin etniska och religiösa enhet. När Mose beordrar att även kvinnorna ska straffas bekräftar han att Israels krig mot Moab ska förstås som en domshandling: eftersom det var Guds dom som föll (inte ett vanligt krig som utkämpades) måste också kvinnorna drabbas – det var ju de som hade störst skuld till den uppkomna situationen.
Mer än så kan jag inte kommentera på detta utrymme. En god bibelkommentar kan dock vara till god hjälp för dessa och andra bibeltexter som har figurerat i denna debatt.
Olof Edsinger, teolog och författare