Debatt

Risk för kramp kring Andens gåvor

Anden själv fördelar gåvorna efter sin egen vilja.

Tommy Dahlman skriver (16 maj) om klassisk pingstteologi men jag ska inte ge mig in i den interna debatten. Där- emot vill jag kommentera frågan om tungotalet. Dahlman skriver att enligt pingstteologin följer tungotalet som ett tecken på andedop och det må vara hänt. Men i min erfarenhet av den karismatiska rörelsen på 1970- och 1980-talen och numera som Alphakursledare, har jag kommit fram till att det är en befrielse att inte behöva uppfatta tungotalet på det viset. Alltså som ett tecken.

Paulus skriver, som Dahlman på sitt sätt håller med om, att inte alla talar i tungor. Tungotalet räknas upp som en av andens gåvor, men inte som ett automatiskt åtföljande bevis på andedop. Tungotalet är en stor välsignelse för många människor, oavsett kyrkotillhörighet. Det vet jag av många människors vittnesbörd och det ska vi tacka Gud för. Men andedopet kan lika väl bli synliggjort genom profetians gåva eller genom gåvan att meddela vishet, för att ta två exempel. Jag vet av egen erfarenhet från 1970-talet att k(r)ampen om att få tala i tungor kan bli till något negativt, något som stör tilltron till den helige Ande.

Jag tror att felaktig undervisning låg bakom många människors besvikelse över uteblivet tungotal och då menar jag just detta att se på tungotalet som ett tecken, istället för att ställa sig öppen för Andens kontroll över sitt liv. Anden själv fördelar gåvorna efter sin egen vilja, till olika personer. För övrigt uppmanar oss Paulus att först och främst söka profetians gåva.

Vad gäller Pingstdagen vet vi väl egentligen inte om alla talade i tungor, det är nog snarare ett antagande. Det var ju nämligen över apostlarna som Anden föll, inte över alla människorna i Jerusalem. Så skriver Lukas. Andens gåvor behöver komma i rörelse i våra församlingar och kyrkor, därför ska vi se tungotalet som en välsignelse, men Anden vill säkerligen fördela alla gåvorna över oss. Därför är det viktigaste att vara öppen för Anden, Han vet vår uppgift och vad den kräver.

Bosse Divander, präst i Oppebykyrkan, Nyköping

Fler artiklar för dig