Vänstern använder ofta det röda hjärtat som symbol för sin politik, en politik som ofta står i bjärt kontrast till den politiska värdegrund som är Kristdemokraternas, exempelvis när det gäller människosyn, förvaltarskap, familj och valfrihet. Däremot finns en del gemensamma värderingar vad gäller omsorg, solidaritet och rättvisefrågor.
Under våren har Kristdemokratiska ungdomsförbundet drivit en kampanj under begreppet ”Ett blått hjärta” och förbundets förre ordförande Aron Modig har tillägnat förbundet ett dokument som ganska tydligt visar vad han menar med ett blått hjärta. Det är ett välskrivet dokument inte utan goda ansatser och värderingar, men det liknar likafullt mer ett nyliberalt manifest än ett kristdemokratiskt idéprogram. Enligt min mening saknas i stor utsträckning den kristdemokratiska värdegrund som gjort att jag och många andra engagerat oss i Kristdemokraterna. Lite oroande är det också att nya KDU-ordföranden har Margret Thatcher som sin politiska förebild. Jo, jag vet att hon såg till att lyfta sitt land ekonomiskt men att detta också innebar svåra umbäranden för folkflertalet och stor social oro.
Om jag förstått det rätt är det partiledningens avsikt att koncentrera sin valkampanj på M-väljare utifrån förutsättningen att många M-väljare nu och då stödröstat på Kristdemokraterna. Det man då glömt är att Kristdemokraterna, åtminstone tidigare och med rätta, upplevts som borgerlighetens sociala samvete med en stark känsla för "verklighetens folk" och för solidaritet.
Jag vägrar acceptera att vänstern ska ha monopol på ordet solidaritet. Klyftorna mellan besuttna och svaga grupper ökar snabbt i Sverige, enligt flera rapporter. Dagens pensionärer är en annan grupp som fått och uppenbarligen får allt sämre köpkraft i förhållande till dagens löntagare. Ännu sämre hade situationen varit om inte Kristdemokraterna funnits i regeringsställning.
Kristdemokraternas chans i 2014 års val är att attrahera också dem som hamnat lite eller mycket utanför välfärdens vinnargrupper. På goda grunder tror jag att Kristdemokraternas möjlighet att ta sig över fyraprocentsspärren är att i ord och handling också solidarisera sig med dessa väljargrupper som normalt röster på Socialdemokraterna.
Att ensidigt koncentrera sig på målgruppen stödröstande moderater är oklokt både taktiskt och värderingsmässigt. Hur ska den borgerliga alliansen kunna fortsätta regera om de borgerliga partierna i första hand slåss om varandras väljare? Det gäller faktiskt att attrahera väljare i båda lägren. Kristdemokraterna ska stå för en ”sund marknadsekonomi” där ”ingen ska lämnas efter” som Ulf Lönnberg skrev på denna sida 13 juni.
Hellre ett varmhjärtat, empatiskt och inkännande kristdemokratiskt parti än ett överhettat rött eller ett isande blått.
Mothugg. Om ett år är det dags för valaffischer igen. Kristdemokraterna får rådet att inrikta sig på socialdemokratiska väljare. I en replik får också fyra kritiska KD-politiker från Örebro mothugg av partikamrater från andra delar av landet.
Kjell-Erik Selin, bokförläggare, Stockholm