Svenska kyrkans abortsyn förvirrar

För en tid sedan hade ärkebiskop Anders Wejryd och kyrkosekreterare Cristina Grenholm vänligheten att ta emot oss, två företrädare för organisationen Människorätt för ofödda, för ett samtal om abortfrågan. Mötet var värdefullt. Det som dryftades där tror vi är av stort intresse för våra syskon i Svenska kyrkan och vi vill därför lyfta fram några viktiga teman.

I samtalets inledning ställde vi frågan om vad den som önskar bli präst egentligen får och inte får tycka. Svaret var att kyrkan bör ha en öppenhet för olika uppfattningar, emedan en gräns går mot att – med syfte på ämbetsfrågan – ha en privat definition av vem som är präst. Då vi fick veta att en präst kan vara abortliberal drar vi slutsatsen: En kyrkans tjänare får inte ha en egen definition av vem som är präst, men är fri att själv definiera vem som är människa.

Det stod tidigt klart att den avgörande punkten i abortdebatten är synen på den ofödde. Ärkebiskopen och Grenholm talade mycket och gärna om "liv i vardande". Uttalandets brist på substans är slående. Vad menas? Är det en osäkerhet i frågan som signaleras borde den logiska konsekvensen vara försiktighet; det vill säga om vi inte vet om det ännu är ett liv, låter vi bli att döda det. Om "liv i vardande" innebär att livets värde ökar med ålder och storlek, får det absurda konsekvenser. Men som väl är behöver vi inte famla i mörkret i den här frågan. Det är ett biologiskt faktum att livet börjar vid befruktningen.

Vi tyckte oss se mycket av ambivalens i våra samtalspartners inställning till abort. En sak som vi var överens om är att det är önskvärt att få ner antalet aborter. Ärkebiskopen hävdade till och med att aborter är emot Guds vilja. Med vår utgångspunkt, att en abort dödar en liten människa, faller sig denna uppfattning naturlig. Men frågan är varför en minskning av aborttalen skulle vara eftersträvansvärd för den som inte ser det så. Blir då inte oro över antalet aborter mer av moralkaka eller ett ovälkommet ifrågasättande av en kvinnas rätt? Och varför skulle vår Herre då ha några synpunkter på saken?

Vidare var vi eniga om att kyrkan ska stötta människor i abortsituationer. Även om vi också här anar inkonsekventa resonemang är vi glada över att man ser behovet av sådant stöd. Vi vill fråga hur man tänker sig att denna hjälp till kvinnor och män berörda av krisgraviditet kan utvecklas och förbättras. Kan vi i framtiden få se Svenska kyrkan erbjuda reella alternativ till abort?

Vi diskuterade också hur Svenska kyrkan på mindre än fyrtio års tid har kunnat göra den helomvändning i abortfrågan som vi sett. Förklaringen skulle vara att kvinnor nu fått en röst och att kyrkan inte leds enbart av män. Det är ett märkligt uttalande.

De flesta ­abortmotståndare är kvinnor. Minst vartannat barn som aborteras är kvinna. Könsselektiva aborter förekommer i en sådan omfattning ute i världen att man börjat tala om ”gendercide” och det är ett faktum att barn dödas också i Sverige bara på grund av att de är flickor. Var är dessa små kvinnors röster? Över vår genera­tion, alla i vårt land som är födda efter den fria abortens införande, har det vilat ett reellt hot om utplåning. Vi har förlorat mer än en miljon av våra systrar och bröder. Att denna tragedi lyfts fram som en framgång för kvinnor, och som en följd av att ”kvinnor fått en röst” är närmast att betrakta som en förolämpning mot kvinnosläktet. Snarare är det så att en viss grupp kvinnor med speciella teologiska och politiska utgångspunkter tillåtits forma kyrkans abortsyn, och det bör tydliggöras att de, oavsett vad de själva hävdar, inte talar för alla kvinnor.

Vår önskan är att abortfrågan ska komma upp i ljuset i Svenska kyrkan. Det är allvarligt att vi har en situation där medlemmarna har diametralt motsatta åsikter i en så grundläggande fråga som synen på människolivet. Det är tid för ett öppet och lyssnande samtal. Vi välkomnar därför alla med ett hjärta för Svenska kyrkan att ge sig i kast med frågan. Se till Bibeln, till den kristna traditionen, och till det som sagts av kloka män och kvinnor i vårt eget lutherska sammanhang. Gör bruk av förnuft och vetenskap. Låt oss rannsaka hjärtan och samveten och vända oss till Gud. Det är livsviktigt.

Fotnot: Ärkebiskopens ­kansli och Christina Grenholm har fått möjlighet att yttra sig om artikeln, men avböjt.

Annette Westöö, vice ordförande MRO, Människorätt för ofödda

Nasrin Sjögren, taleskvinna MRO