När den karismatiska förnyelseväckelsen bröt fram i olika kyrkor under 1960- och 70-talen uppfattades den nog av många som en rörelse som i första hand syftade till personlig uppbyggelse med andedop och tungotal som särskilda kännetecken. Men den hade en djupare och vidare betydelse.
Den helige Andes utgjutande i kristenheten har resulterat i mycket glädje och lovsång bland kristna runtom i världen. Men Anden föder också insikt och sorg över splittringen i Kristi kropp och gjuter samtidigt in kärleken som balsam, så att söndrade systrar och bröder finner varandra, inte i första hand i överensstämmande läror men i överflödande kärlek.
Detta var något som kom till starkt uttryck i en viktig predikan av pastor Sven Nilsson i Katarinakonferensen i Stockholm 1981. Han talade under djup gripenhet och var personligen skakad av det budskap han hade fått: att splittringen är en synd som vi kristna måste bekänna och ta avstånd ifrån. Han sa bland annat: Det blir ingen fortsättning på den förnyelse som Gud har börjat bland sitt folk med mindre än att vi gör bättring på det här området. Hans allvarliga budskap möttes inte av förståelse på alla håll men är värt att hålla i minnet, när man reflekterar över vad som hänt med väckelsen.
Att splittringen är en synd, och att Andens verk på djupet syftar till försoning och enhet gjordes än en gång tydligt i den förkunnelse som fördes fram av den katolske prästen Raniero Cantalamessa i Livets Ords Europakonferens 2013 i Uppsala i slutet av juli. Det var som om denna sanning hade förts ett varv längre och nu återkom från ett annat och kanske oväntat håll, från katolska kyrkans innersta krets i Vatikanen.
Cantalamessa berättade om sin väg från negativ betraktare till hängiven deltagare i den karismatiska väckelsen. En av de avgörande erfarenheterna på den vägen var ett tillfälle i en karismatisk konferens i USA då fyrtio tusen deltagare från alla kyrkor låg på knä i bön och tårar under Andens inflytande i sorg och bekännelse av splittringens synd.
Cantalamessa är som bekant inte vilken katolik som helst. Påven Johannes Paulus II utsåg honom 1980 till predikant för det påvliga hushållet. De efterföljande påvarna Benedictus XVI och Franciskus har behållit honom som sin huspräst och han predikar för dem varje vecka. Det var också han som höll en vägledande predikan för de församlade kardinalerna i den konklav som nyligen valde påven Franciskus.
Det betyder att en andedöpt präst är placerad i en av de mest inflytelserika positioner man kan tänka sig i Vatikanen och att han där förkunnar försoningens budskap och vittnar om vad den helige Ande gör bland systrar och bröder i andra kyrkor runt om i världen. Detta tror jag är ett verk av den helige Ande genom den karismatiska väckelsen och ett vittnesbörd om målet för denna andeutgjutelse: en kärlekens enhet som bryter igenom alla barriärer och ett svar på Jesu bön att de alla skall bli ett.
Cantalamessa bjöd på inspirerande pingstförkunnelse i Uppsala av ett slag som jag tror varje pingstvän kunde känna igen och ta emot. Samtidigt var den berikad av erfarenheter och kunskaper från hans katolska bakgrund. Han poängterade att det inte räcker med kunskap om Anden. Vi behöver också erfarenheten av Anden. Också förnyelsen behöver förnyas.
En passus i hans anförande kastade ljus över relationen mellan pingstvänner och katoliker i Sydamerika. Innan Franciskus blev påve talade han i en stor evangelisationskampanj i Buenos Aires. Före hans predikan lade pingstpastorer och katolska präster händerna på honom och bad om välsignelse över hans framträdande – ett tecken på att de tidigare ansträngda relationerna mellan pingstvänner och katoliker i Sydamerika har förändrats.
Var står dagens svenska pingströrelse i detta vidare sammanhang? Jag hoppas att den är med och öppnar för Andens rannsakande och omskapande kraft. Kanske är det dags att än en gång få förnya förkunnelsen och upplevelsen av Anden? Jag tror vi behöver det för att kunna tjäna Gud med mer brinnande hjärtan, för att vinna människor och delta i läkedomsprocessen i Kristi kropp.
Ivar Lundgren, journalist och författare