Tack Ulf Ekman för ditt svar (Dagen 17/10)!
Men eftersom du inte besvarade mina frågor på ett sätt så att jag riktigt förstod så återkommer jag här med förhoppning om ett förtydligande från din sida. I spåren av Jesusrörelsen, i början av 1960-talet och början av 1970-talet, här i Sverige följde ju den Karismatiska rörelsen som höll i sig några år in på 1980-talet. Om Jesusrörelsen handlat om att kristna av alla de slag möttes ute på gator och torg för evangelisation så kom den Karismatiska rörelsen mer att handla om att allt Guds folk möttes i kyrkor till undervisning om den helige Andes verkan. I bägge fallen var syftet väckelse och förnyelse.
Karismakonferenser i enhetens tecken ordnades som sagt i flera städer runt om i Sverige. Och ungefär fem år före tillblivelsen av Livets ord, nämligen sista veckan i september 1978, hölls en möteskampanj i Älvsjömässan med ingen mindre än Billy Graham som talare. Många samfund och församlingar i Stockholmsområdet deltog som medarrangörer, i en kommitté med olika uppgifter fanns bland annat Sven Bergholm, Lars Carlsson, Dagmar Heurlin och Lennart Jernestrand. Trots den enhet bland präster, pastorer, församlingsledare och Guds folk som pågick vid denna tid – måhända hade den och har den aldrig varit synligare och starkare andligt sett än just då – startade du 1983 Livets ord.
Jag påstår inte från min sida att det var fel mot Guds ord eller inte var efter den helige Andes ledning. För Herren ligger alltid ett steg före genom sitt absoluta perspektiv, och för att fullfölja en plan inom sitt heliga rike väljer han vilken människa han vill och skickar den på uppdraget. Gud frågar ingen människa till råds först, om det kan vem som helst läsa i sin Bibel. I förväg kan Herren då och då bereda marken genom profetiskt tilltal eller via uppenbara tecken, andra gånger kommer han med förnyelse och väckelse överraskande för oss. Plötsligt sätter han igång ett verk. Så när du i ditt svar till mig skriver: "Till sist tror jag att bildandet av Livets ord, utifrån de förutsättningar som fanns, var nödvändigt men naturligtvis inte tillräckligt", så kan jag inte gå in i hur du upplevde läget, det var mellan dig och Gud, men jag undrar en del över vad du menar med "inte tillräckligt". Kunde det rent av ha blivit något annat eller något mer av Livets ord?
Vad gäller församlingars tillkomst, och ledning av dessa, i Nya testamentet så uppfattar jag de historiska beskrivningarna av händelserna där samt undervisningen om saken som att den helige Ande ledde fram till betydande variationer. Och läsaren finner inte i texterna att församlingarna alltid gick in i större sjok, med en beslutande styrelse ovanför. De flesta församlingar som är omnämnda, klart uttalade eller mer som husförsamlingar, var fria och självverkande i förhållande till andra. Samma gäller då vi iakttar hur församlingarna leddes. Det var inte alls så likartat och ensidigt som det ofta framställs. Det uppräknas äldste men också apostlar, lärare, profeter, herdar, förkunnare, sändebud, för att nämna några ledar- och uppbyggelsetjänster. Så här kunde det gå till eller låta: "Dessa båda, som alltså sändes ut av den helige Ande…" (Apg 13:4). "Fri och oberoende av alla har jag gjort mig …" (1 Kor 9:19). Någon lära om successionsordning av ämbeten kan jag inte läsa mig till. Dessutom lyser särskilda läroämbeten mer med sin frånvaro än sin närvaro. Det är ju först när den apostoliska tiden har övergått i det vi kallar kyrkohistorien som dylikt upprättas.
Men hur gott har det egentligen blivit? Hur ser resultatet av exempelvis den Katolska kyrkans autentiska läroämbete ut, hur mycket har inte lagts till Guds ord genom traditioner? Och hur har Svenska kyrkans autentiska läroämbete lyckats, hur mycket har inte tagits bort från Guds ord genom relativism?
Om Pingströrelsen skulle ta sig till att skapa ett läroämbete – som du antyder ett behov av – för att kunna mota, beskydda och förmedla en objektiv uppenbarelse: Hur kan Pingströrelsens församlingar och enskilda pingstvänner då lita på att det inte leder till förmyndarskap och missförståelse av vad som är Guds ord?
I fall en enstaka församling eller en enskild kristen går vilse i tron är det beklagansvärt. Men om det går lika illa för ett helt samfund eller en större kristen rörelse, då är det fruktansvärt. Och till saken hör tyvärr att det då näst intill är omöjligt att komma rätt igen.
Sigvard Svärd, pastor