Jesusberättelsen är grunden för den kristna kyrkan, och den rymmer både liv och död. Men om man tror att det bara finns ett sätt att finna mening och relevans i Jesus död, då har man läst sitt Nya testamente dåligt. De tre män som tar till orda för nätverket för klassisk baptism är inte bara respektlösa i sitt angrepp mot Equmeniakyrkan och Sofia Camnerin utan också teologiskt enögda och historiskt naiva.

När de tidigkristna sökte svar på det obegripliga – att Jesus som de uppfattade som gudasänd befriargestalt så nesligt dödades av makteliten – så använde de allt vad dåtidens referensramar hade att erbjuda. Judisk profettradition och martyrideologi var en av flera möjligheter. Hur brukade det inte gå för sådana sanningssägare och rättvisans försvarare? Offerkulten var en annan referensram. Varenda stad i medelhavsområdet hade flera tempel. Det judiska folket hade en centralhelgedom i Jerusalem. Religionerna såg olika ut men för alla var djuroffer ett naturligt sätt att kommunicera med den gudomliga världen på. Denna kommunikation handlade för det mesta inte alls om ställföreträdande soning. Vår tids populärkristna förståelse av antik offerkult, judisk i synnerhet, är till stor del ett förvrängt missförstånd.

Eftersom offersymboler börjat användas både bland greker och judar som bilder – metaforer – för människor som dog en modig död så låg detta nära till hands också för de tidigkristna. Men inte alla Nya testamentets författare utvecklar den tolkningslinjen. Paulus gör det förvisso, medan Lukas till exempel talar en hel del om tro, förlåtelse och frälsning utan att koppla ihop detta direkt med Jesus död. Varför inte slänga ut Lukas? Han är ingen riktigt klassisk kristen.

Jesus död var inget offer. Den var en avrättning utförd av romarna. Judendomen tillämpade inte människooffer. Somliga tidigkristna började beskriva Jesus död som ett offer, därför att en del av det som antika offer betydde för dem kom Jesus att betyda. Inte minst blev Jesus för dem mötesplatsen mellan Gud och människa. Kommunikation var djuroffrets främsta funktion.

Det hör till den kristna kyrkans högst klassiska tradition att ständigt söka samtidsrelevanta tolkningar av texterna, traditionen och tron. Hur gör man det i en tid när djuroffer är närmast obegripliga och referensramarna fulla av missuppfattningar? På vilka sätt kan Jesus död bli meningsfull för människor idag i ljuset av hans liv, verksamhet och gudsrikesvision? Utan samtidsrelevans, inget evangelium. Så har det alltid varit. Teologer hjälps åt att söka nya svar.

De tre klassiska herrarna försöker svartmåla Camnerin med lösryckta citat. De demoniserar med ord som avfall och obiblisk. Dessutom försöker de uppvigla Equmeniakyrkans medlemmar att avsätta Camnerin – ja det är faktiskt det illa dolda budskapet! Den som gillar att använda Bibeln på liknande sätt som de tre herrarna skulle lätt kunna plocka upp en handfull texter som kraftigt fördömer den typ av splittrande och nedbrytande verksamhet som de försöker sig på. Men sådana metoder är billiga.

En sak har de förstås rätt i. Vi är många som betraktar offersymboliken kring Jesus död som på ett eller annat sätt just metaforer. Om någon vill tolka helt bokstavligt så varsågod: gör romarna till offerpräster, Jesus till människooffer, och Golgata till tempelaltare. Gör det till priset av Jesus egen gudsbild! Något bokstavligt offer blir det inte i alla fall. Ett visst mått av grundläggande förståelse för språkets metaforiska karaktär kan vara lämpligt innan man fördömer en kyrkoledare som obiblisk och ett helt samfund för avfall.

En annan sak verkar de tre över huvud taget inte ha förstått. Att Equmeniakyrkan genom sina bildarsamfund har en lång tradition av öppenhet och frihet, av teologisk bearbetning och av mod att söka tolka evangelium om Jesus i en värld som ser lite annorlunda ut än både antikens och medeltidens. Detta är såvitt jag kan bedöma ett omistligt arv från nordisk, demokratisk väckelsetradition. Känner man sig obekväm med olikheter och mera hemma med hierarkiska, dogmatiska system inspirerade av sentida amerikansk fundamentalism, där alla tycker likadant, så finns det en hel del andra alternativ än just Equmeniakyrkan. Så varför detta angrepp? Ett kuppförsök? Låt oss för Guds skull slippa sådant!

Thomas Kazen,

professor i exegetisk teologi, Teologiska högskolan Stockholm