Camnerins försoningslära oroar inför framtiden

Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, har den senaste tiden försökt försvara sin försoningslära, som nätverket för klassisk baptism och kristen tro kritiserar utifrån hennes egen bok Försoning behövs. Men hon ger inte svar på de frågor som jag har om hennes lära. Om hon fortfarande står för det som hon tidigare har sagt. Camnerin blir i Kyrkans Tidning för två år sedan, den 19 april 2011 () intervjuad om korsets betydelse för den kristna tron. Om försoningen. Och hennes egen försoningslära, som av många skulle kallas för en subjektiv försoningslära - den oroar mig för framtiden för det samfund jag växt upp i: Missionskyrkan, eller som det numera heter - Equmeniakyrkan.

Låt mig förklara och förtydliga. Jag är inte på något sätt teologiutbildad, jag är inte någon pastor eller präst eller kyrkoledare. Jag är bara en 20-årig journaliststudent från Ulricehamn. Men när Equmeniakyrkan påpekar hur gärna de vill att alla i deras kyrka ger sin syn på teologin så tänker jag inte missa chansen.

Camnerin, som jag förstår det, tycker inte att korset spelar så stor roll. Att det mest är symboliskt för Jesu lidande, men inget mer. Hon säger om den lära som är mer vanligt förekommande:

"Enligt denna lära behöver och kräver Gud försoningen för att överhuvudtaget kunna älska. Gud – han – behöver någon form av betalning, han måste blidkas. I en mjukare tolkning kan man säga att Gud accepterar det som sker och ingriper inte för att stoppa avrättningen.

– Hårdrar man resonemanget, gör det Gud ansvarig för Jesu död. Det gör Gud till en blodtörstig Gud. Jag tar avstånd från sådana föreställningar eftersom det gör något med gudsbilden och inte stämmer överens med det jag i övrigt vill säga om Gud."

När jag läser det här så blir jag orolig. Det är inte i första hand det hon säger som oroar mig, där håller jag bara inte med henne. Men det som oroar mig är att det riskerar att förstärka den bilden av Gud som givits till mig under min uppväxt i Svenska Missionskyrkan. Man gör Gud till en helylle-Gud. Gud blir en lyckokaka som man kan be till för att förhoppningsvis få sina önskningar uppfyllda. En Gud som är så snäll och fin och som aldrig blir arg på människan fast vi gör fel. Men Gud är inte hellylle. Jesus är inte helylle. Gud är ganska våldsbenägen, eller ja, åtminstone inte helt obenägen att beordra sitt folk om våld när det behövs. Och Jesus var en rebell, en person som dåtidens religiösa ledare avskydde (jag tror till och med att många ledare idag skulle avvisa honom om han kom med samma budskap. Han skulle vara alldeles för radikal för, exempelvis Equmeniakyrkan).

Men, det var den bild av Gud jag hade, i många år. För att inte tala om Gamla Testamentets alla hjältar; David, Noah, Jonah och så vidare. Man såg upp till dem, de stod för något ouppnåeligt eftersom de verkade så bra och som att de aldrig gjorde fel, i alla de där berättelserna man hörde i söndagsskolan. Men det är inte det vi behöver höra. Vi behöver höra sanningen. Till viss mån. Vi behöver kanske inte veta att Noah var alkoholist och att kung David begick äktenskapsbrott och för att skyla det dessutom dödade kvinnans make... Men det visar en sak om dessa hjältar att berätta om det. Det visar att de var mänskliga.

Men först då lite saklig kritik på Sofia Camnerins uttalande. Att Gud behöver någon form av betalning/måste blidkas på något sätt - det trodde jag var en fastslagen grundpelare i kristen teologi! I hela Gamla Testamentet kräver Gud offer från människan eftersom de har syndat. Med Jesus kliver han själv in i bilden som det slutgiltiga offret, eftersom han är den enda som kan gå syndfri på jorden och genom det den enda som är helt oskyldig gentemot synden, den enda som kan ta straffet för alla människors synd som en helt oskyldig martyr. Gud är i allra högsta grad ansvarig för Jesus död, det var hans frälsningsplan! Att säga att Gud är en blodtörstig Gud kan vissa tycka är att överdriva, men faktum är att man inte kan komma ifrån det att han vid vissa tillfällen faktiskt finner det nödvändigt att använda våld. Att straffa människan för dess synd. Vilket inte är mer än rätt, egentligen. Vi kristna och alla människor har vid flera tillfällen avskilt oss själva från Gud och distansierat oss från honom. Vi syndar gång på gång. Gud borde ha rätt att vara ganska sur på oss för det. Att Sofia Camnerin vill framställa Gud som någon trevlig gubbe som aldrig skulle ta till våld, får mig att fundera på om hon inte har läst Gamla Testamentet lite dåligt, faktiskt...

Det som gör mig orolig är att Equmeniakyrkan riskerar att bli alldeles för liberal och för öppen för allas tolkningar. Man tar in vem som helst och låter de själva tolka Bibeln helt efter tycke och smak. Detta vore förkastligt, det behövs en grundläggande teologi, grundad i Bibeln och inte söndagsskolans försköningar av Gamla Testamentet, som berättar om Gud och Jesus och vad det betyder för oss idag vad de gjorde för 2000 år sedan. Jesus var Guds offer. En liknelse som jag tycker beskriver korsets betydelse alldeles utomordentligt:

Tänk dig en domstol. Gud är domaren. Alla människor, hela mänskligheten, är dömda för brottet, eftersom brottet i det här fallet är synden - och syndat har vi ju alla gjort (så här långt håller förhoppningsvis även Sofia Camnerin och Equmeniakyrkan också med, annars börjar jag bli riktigt, riktigt, orolig...). Alla förtjänar vi att straffas, eftersom vi alla har begått brottet. Men den enda som står fläckfri och utan skuld, det är domaren som sitter på tronen framför oss. Och han vill inget hellre än att inte döma oss, men eftersom han är alltigenom rättvis så måste han göra det. Men han är smart, så han kommer på en annan idé. Han låter den enda som är oskyldig, han själv, kliva ner från tronen och säga: Jag tar straffet!. Han, den enda som inte förtjänade det, tar straffet på sig och räddar alla människorna. Så är det med försoningen - det är det som vi behöver lära oss i Equmeniakyrkan, inte någon mellanmjölks-Jesus som bara sa fina saker.

Jag hoppas att Sofia Camnerin eller Equmeniakyrkan vill ta sig tid att svara på mina funderingar, och påpeka om det är någonting jag totalt skulle ha missuppfattat om hennes försoningslära. Jag vill med all ödmjukhet öppna upp för vidare diskussion, och hoppas att du, Sofia Camnerin, inte tar illa upp över min kritik av dina kommentarer i den nämnda artikeln. Jag har bara svårt att förstå hur du verkligen menar, eftersom det inte alls stämmer överens med den bilden av Gud som jag tycker att Bibeln ger - utan snarare den bilden av Gud som jag hade i söndagsskolan i min uppväxt i Missionskyrkan. Gud välsigne dig Sofia, och jag vill även be om välsignelse över Equmeniakyrkans arbete!

Men jag är lite orolig för Equmeniakyrkans framtid. Jag är orolig över att den kommer att bli alldeles för liberal, där var och en själva får tolka allt i Bibeln helt och hållet hur de vill. Jag vill att Equmeniakyrkan ska vara raka med vad de står för, och inte tumma på de kristna övertygelserna. Och jag hoppas att jag inte kommer att behöva gå ur det samfund som jag precis gått med i för att jag tycker att något annat trossamfund i Sverige är så mycket mer raka med sin tro på vår frälsare Jesus Kristus, och vad det faktiskt betyder för oss kristna idag...

Jakob Romeborn