För en tid sedan aktualiserade amerikansk press tungotalet. I New York Times infördes en artikel med rubriken "Varför vi talar i tungor" och Associated Press rapporterade: "Budskap i tungomål minskar bland pingstvänner". Den förstnämnda artikeln skrevs av T.M. Luhrmann, professor i antropologi vid Stanforduniversitetet. Hon berättade om sin resa till Accra i Ghana i Västafrika. Hon ville veta mera om den karismatiskt kristna församlingstillväxten i regionen. Det som slog henne var hur mycket folk talade i tungomål. Hon var med på gudstjänster som varade i tre timmar, då folket talade i tungomål den mesta tiden. De som hon intervjuade sa att de talade i tungomål eftersom det var ett språk som djävulen inte kunde förstå. Hon fann att detta tycktes göra dem lyckliga. Professor Luhrmann skrev vidare om hur de första kristna talade i tungor och hur detta dog ut, tills pingstväckelsen startade i början av 1900-talet på Azusa street i Los Angeles. Hon nämnde också studier från Pew Research Center, som visar att 18 procent av amerikanarna talar i tungor flera gånger om året. Hon skrev: "Det som gick upp för mig i Accra var att tungotalet faktiskt kan vara ett effektivare sätt att bedja än att tala på ett vanligt språk, om man med bön menar en mental teknik att lösgöra sig från vardagens tankar för att uppleva Gud". Hon blev hånad för sin artikel, även från kristet håll.
AP-rapporten berättade om en liten församling tillhörande det stora amerikanska pingstsamfundet Assemblies of God. Det såg ut som en helt vanlig pingstvänsgudstjänst med undantag av att ingen talade i tungor. Det är ett exempel på en minskande trend att tala i tungor och på så sätt närma sig de traditionella kyrkorna.
Som ett exempel på denna trend meddelar den amerikanska organisationen Pew Forum on Religion and Public Life att åtminstone 40 procent av pingstvännerna i sex av tio länder som undersöktes aldrig hade bett eller talar i tungor. Bara hälften av pingstvännerna i USA hade talat i tungor.
Hur är det då i Sverige? I en artikel i Dagen (20/3 2003) läser jag att en ny undersökning visar att pingströrelsen inte längre betonade tungotalet som man gjorde förr. I en liten artikel i Världen Idag 23 juli 2010 säger Joel Halldorf: "Tungotal förkunnas det inte om". Och detta helt utan reflektion över varför. Av en medlem i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm fick jag veta att i "Filadelfias församlingar är talet i tungor icke acceptabelt". Jag har också för några år sedan lyssnat till en TV-gudstjänst, då en pingstpastor talade om den helige Ande utan att nämna andedopet!
O, vad ledsen jag blir av dessa negativa rapporter om minskat tungotal. När jag var ung, gick jag fram för förbön för att bli döpt i den helige Ande. Men jag upplevde det inte förrän jag kom till mogen ålder och mitt innersta överflödade av underbara ord. Jag blev så lycklig över att också jag blev en tungotalare. Det är underbart att tala i tungor varje dag!
Kan man vara en verklig pingstvän utan att vara andedöpt och tala nya tungomål? Utan den helige Andes kraft kan vi inte leva i seger och vara använda av Gud till andras frälsning och upprättelse. I 1 Kor. 14:4,18 läser vi att tungotalet uppbygger, i 1 Kor.14:2: "Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter". Det finns mycket mer att säga om detta. Jag kan inte förstå att någon vill vara utan detta underbara som Gud gett oss! Jag ber att Gud måtte sätta ett stopp på denna avfallstrend av en minskad förkunnelse om andedopet och ett minskat tungomålstalande.
Stig Hällzon, Örebro
