Barnen har tagit makten och får bestämma på tok för mycket. Dagens föräldrar vågar inte sätta gränser och behandlar sina barn som om de vore sköra porslinsfigurer. Det påstår psykiatern David Eberhard i sin nya och omdebatterade bok "Hur barnen tog makten". Även om David Eberhard överdriver och generaliserar grovt, pekar han på ett växande problem som sällan tas upp i den offentliga debatten.
Efter att ha arbetat som psykolog i hela mitt liv och mött mer än 5 000 barn med problem kan jag konstatera att det för varje år blir allt vanligare att barnen tagit makten i familjen.
Här följer några exempel bara från den senaste tiden. Flera förskollärare har berättat för mig att det blivit vanligare att barn kommer till förskolan i pyjamas och nattblöja, eftersom de inte ville klä på sig. Barn kommer också med hög feber. När personalen då påpekar att barnet måste stanna hemma, säger föräldrarna: "Där hör du. Det var ju det vi sa. Du skulle ha stannat hemma".
Det är också vanligare att barnen sparkar och slår sina föräldrar, som inte säger ifrån utan bara skrattar generat. En mamma berättade för personalen att hennes femåring vägrade äta. Inte för att det var fel på maten. Det var fel sorts porslin. Varpå mamman satte fram nytt porslin. Och inte bara till barnet, hela familjen skulle ha nytt porslin. Annars vägrade barnet att äta.
Som på alla andra områden har Bibeln också när det gäller föräldraskap en sund och alltid aktuell vägledning. Kanske är det därför det inte är lika vanligt att barnen tagit makten i kristna familjer. När Gud sammanfattar de tio allra viktigaste levnadsreglerna för oss och våra barn är ett av buden "Hedra din far och din mor". Många barn tycks i dag tro att de ska härda sin far och sin mor i stället för att visa dem respekt och aktning.
Budet ska vi självklart inte slå i huvudet på alla de barn som blivit försummade, misshandlade eller utsatta för sexuella övergrepp. Sådana föräldrar ska man inte heller hedra. Kanske kan man så småningom förlåta dem.
Bibeln säger också att vi ska "leda in den unge på den väg han ska vandra" och att vi ska "fostra och vägleda våra barn". Många föräldrar har i stället en kompisrelation till sina barn.
I stället för att fostra och vägleda, underhåller och aktiverar de sina barn och gör allt för att de inte ska behöva ha det tråkigt och bli ledsna. När det faktiskt är nyttigt och utvecklande för barn att ibland ha det tråkigt och också bli ledsna.
Samtidigt varnar Bibeln oss för att behandla våra barn så att de ”tappar modet” och får en dålig självkänsla. Något som var betydligt vanligare förr.
Barn som inte har några gränser hemma får svårt att följa reglerna i skolan och hamnar lätt i konflikt med sina lärare och kamrater. Därför blir de inte särskilt populära och omtyckta.
Barn som aldrig får ett nej av sina föräldrar och som aldrig behöver bli ledsna får svårt att klara motgångar och kriser senare i livet. Barn som får allt de pekar på lär sig inte att vara tacksamma. Barn som alltid får stå i centrum blir ofta egoistiska.
Det är bra att vi fått en FN- konvention om barns rättigheter. Men vi skulle också behöva en konvention om föräldrarnas ansvar, rättigheter och skyldigheter att fostra och vägleda sina barn.
Av rädsla för att vara auktoritära och kränka barnens rättigheter vågar många föräldrar inte sätta gränser. Många har också en övertro på att det alltid går att prata barn till rätta, trots att det oftast inte går att prata barn i säng genom långa utläggningar om barns sömnbehov.
Vi föräldrar ska visa våra barn kärlek men också sätta tydliga gränser. Vi ska visa våra barn respekt men också lära dem att respektera oss. Barn har rättigheter men måste också lära sig att de har skyldigheter.
Barn behöver tid och uppmärksamhet, men de ska inte alltid få stå i centrum.
Vi ska tillfredsställa barnens behov, men inte alla deras önskningar. Våra barn ska givetvis få vara med och bestämma, men de ska inte få ta makten.
