För ett halvt sekel sedan startades en ny rörelse i Sverige: partiet Kristen Demokratisk Samling, KDS. Den enskilt viktigaste faktorn bakom det nya partiet var en folkrörelse. För vad annat är väl två miljoner namnunderskrifter?
Ja, så många var det som skrev under listorna till förmån för kristendomsämnets bevarande i skolan. Politikerna lyssnade inte på opinionen – detta var under det radikala sextiotalet – men de hade i stället gjort behovet av ett värdeorienterat parti uppenbart. Ett parti som stod för kristen etik och samhällsgemenskap.
Detta parti såg dagens ljus 1964. Ledargestalterna Lewi Pethrus och Birger Ekstedt såg med förenade krafter till att samla engagemanget hos de människor som insåg att det politiska livet i Sverige hade stelnat i materialism och radikalism.
I dag firar Kristdemokraterna sitt femtionde år, sittandes i regeringen för en andra mandatperiod i följd. Det är en fantastisk utveckling. Men resan har inte varit utan prövningar.
Från dag ett möttes det nya partiet med hugg och slag av liberal och socialistisk press. Det etablerade mediala och politiska Sverige ville för allt i världen inte veta av ett parti som bar på något som helst kristligt, oavsett om det var konfessionellt eller inte. Så intolerant var miljön under vänstervågens sextio- och sjuttiotal. Men pionjärerna bet ihop och kämpade och deras envishet gav resultat. Först på kommunal- och landstingsnivå. Partiet kom in i riksdagen och i regering 1991 och 2006.
Det ska sägas att KDS drabbades av en del barnsjukdomar. Personer med grumliga åsikter. En outvecklad ideologisk bas. Men partiet har utvecklats. Den intellektuellt mest dynamiska injektionen fick vi vid kontakten med kontinental kristdemokratisk filosofi. Då fogades ett avgörande element till vår identitet som följt oss på vår väg mot framgång och som hugfästs i partinamnet.
Under den tid partiet har funnits har Sverige varit världens kanske mest materialistiska, individualistiska och ja, faktiskt, familjefientliga land. Debattklimatet är starkt präglat av detta och det är därför inte så konstigt att vi ofta fått kämpa i opinionsvindarnas snålblåst. Men det är samtidigt anledningen till att kristdemokraterna så väl behövs.
Alla vi som i dag är kristdemokrater är skyldiga partiets pionjärer ett stort tack. Deras oegennyttiga och ihärdiga arbete utfördes i en stark motvind och med nästan inga ekonomiska resurser. Det som fanns var övertygelse och uthållighet.
Det finns en okuvlig konsekvens i den kristdemokratiska politiska gärningen. Partiet föddes ur ett engagemang för familjen, civilsamhället och den kristna etikens betydelse för ett gott samhälle. Det är precis de ledstjärnor vi följer även i dag.
Den kamp vi för är heller inte mindre angelägen i dag än i går. På trettiotalet ville socialdemokrater placera alla barn på institution. I dag vill socialliberaler tvångsdela föräldraförsäkringen. På sextiotalet skulle kristendomen ut ur skolorna. På senare tid har vi fått föra en hård kamp för att möjliggöra skolavslutningar i kyrkan.
Exemplen kan göras många fler. I dag precis som i går står vi som ett värn framför alla de ömtåliga men viktiga värden som håller samman samhället och som hotar att brista under liberal och socialistisk radikalism. Vi står fast i denna vår övertygelse för att vi vet att det är rätt.
Vi visar också vägen. Sverige står inför stora utmaningar. Barn och ungas psykiska ohälsa skenar och talar om för oss att något inte står rätt till trots vår materiella standard.
Vi vet att globalisering kommer att utsätta välfärdssystemen för stora påfrestningar, och därmed även sammanhållningen. Den framåtskridande vetenskapen kommer göra mycket bättre men även kräva politiska beslut kring avancerade moraliska frågor.
Alla som gjort insatser för kristdemokratin i Sverige kan med stolthet se tillbaka på de första femtio åren. Arbetet kommer aldrig att bli färdigt. Det är uppenbart att behovet av ett värdeorienterat idéparti i framtiden kommer att vara lika stort som någonsin förut.
Göran Hägglund, partiledare Kristdemokraterna
