Under rubriken "Maktpolitik inget för kyrkan" skriver Emmanuel Bäckryd vackert om den kristna församlingens kallelse att vara ett annorlunda samhälle i samhället (Dagen 4/3).
Jag håller helt med Bäckryd. Församlingen som Kristi kropp är kallad att förverkliga det nya livet i Kristus.
Helt oförstående står jag däremot inför den kontrast som Bäckryd sedan utmålar mellan att låta den kristna församlingen gestalta ett alternativ och att vi som kristna engagerar oss för sanning och rätt i samhället. Bäckryd ger intryck av att det är ett antingen eller, när det i verkligheten är ett både och.
Bäckryds resonemang präglas av otydligheter, glidningar och missförstånd.
Han talar om att slåss för en ”återgång till forna tiders enhetssamhälle”; men vem har den strävan? Det går att engagera sig i samhällsfrågor utifrån kristen tro och ha blicken riktad framåt, utifrån en självklar medvetenhet om dagens pluralism.
Han avvisar – liksom jag gör – att kyrkan "ska ge sig in i det maktpolitiska spelet", men verkar dra slutsatsen att därmed ska också varje kristen släppa det politiska engagemanget. Som om församlingens och den enskilde kristnes kallelse i allt överlappar. Det gör de inte. Kyrkan ska inte ta kejsarens plats, men det ska självklart finnas kristna "som arbetar vid kejsarens hov", Fil 4:22.
Bäckryd varnar för att bli ”fixerade vid frågor om förbudslagstiftning”, men ignorerar att all lagstiftning har en förbudsdimension. En lag drar en gräns, bortom vilket det förbjudna finns. Frågan om dödshjälp är inget undantag. Alla lagar om dödshjälp innebär förbud; de lägger bara förbuden på olika ställen.
Bäckryd anar att vi kommer att förlora dödshjälpsfrågan och menar att vi därför ska ge upp den politiskt. Det ser jag som en missaktning av demokratin. Demokrati handlar inte bara om att majoritetens vilja är det som genomförs, utan lika mycket om friheten att få avvika från majoriteten, fortsätta att driva opinion och långsiktigt få genomslag för ett bättre perspektiv än det som i dag dominerar.
Om dödshjälp blir lagligt kommer det innebära en försämring av hela samhällets syn på utsatta, funktionshindrade och sjuka människor. Vi kan inte stå tysta inför en sådan utveckling!
Tänk på Wilberforce och kampen mot slaveriet. Borde han lagt ner opinionsbildningen och den parlamentariska kampen och nöjt sig med att kristna inte ägde slavar?
Tänk på Martin Luther King och kampen mot rasism. Borde han ha lagt ner medborgarrättsrörelsen och nöjt sig med församlingar som accepterar alla hudfärger?
Alla beundrar vi moder Theresas arbete bland Calcuttas fattiga. Men visst är det läge för kristna att också engagera sig politiskt för att minska misären i staden.
Rakt igenom Bibeln möter det profetiska uppdraget att avslöja ondskan. Tänk på Amos som dömer ondskan hos de omgivande nationerna eller Jakob som dömer de orättfärdiga arbetsgivarna som håller tillbaka arbetarnas löner. Eller Paulus som säger: "Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar. Mer än så, avslöja dem" (Ef 5:11).
Stefan Gustavsson
