Läser Sven-Gunnar Hultmans debattartikel (Dagen 21/3) om den katolska nattvardssynen och förundras när han skriver: "... kyrkans huvud och grund ger oss alla en ödmjuk inställning till andra kristna och andra kyrkor". Men Hultmans egen ödmjukhet är inte särskilt stor när han skriver: "Jag delar inte nattvardssyn med Svenska kyrkan heller".
Vad är det för fel på Svenska kyrkans nattvardssyn då? Han skriver ju att vi borde vara toleranta och ödmjuka inför andra kyrkor. Själv är jag baptist och troende (naturligtvis) och vår nattvard följer Svenska kyrkans ”nattvardssyn” väldigt väl.
Varför kan vi inte vara måna om varandra och våra respektive kyrkor? Kanske kan man förstå att Ulf Ekman till slut tröttnade i sin kamp att ena de svenska och internationella kyrkorna, i alla fall frikyrkorna? Han gav upp eftersom det är ett evigt käbblande mellan frikyrkorna om "vem som är bäst" eller "följer Bibeln bäst". Vi är väl kristna i Jesu namn!? En kyrka är vi! Vi borde ödmjuka oss och ena oss i en kyrka.
Equmeniakyrkan har gjort ett försök att inte accentuera skillnader utan likheter. Har de lyckats? Vet inte. Men jag är trött på att debatten förs mot varandras kyrkor och inte med och för varandra!
Olov Sturzenbecker
