16 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Motarbetning av Guds Israelplan

Mot bakgrund av Bibelns profetior är det förvånande att flera kristna kyrkor ändå inte tycks förstå att det judiska landet Israel är ett synligt tecken på att Gud agerar kraftfullt i vår tid. Det skriver Carl Anders Breitholtz.

Att döma av flera artiklar om Israel på Dagens debattsida så upphör inte den judiska nationen att fascinera. Det bibliska perspektivet är i fokus men meningarna går isär.

Å ena sidan finns ersättningsteologin, som hävdar att det judiska folket skulle ha spelat ut sin roll som Guds folk i och med att frälsningen erbjöds hedningarna. Men Jesus poängterade att han "inte kommit för att upphäva utan för att fullborda" (Matteus 5:17-20). Guds löften till det judiska folket gäller således alltjämt. De icke-judiska troende liknas vid inympade grenar i det äkta olivträdet, det vill säga Israels folk (Romarbrevet 11:16-18). Paulus använder ett juridiskt språk när han talar om de hednakristna som "medarvingar" till det judiska folket (Efesierbrevet 3:6). Som jag ser det är det detta synsätt som har stöd i urkyrkan i Jerusalem och som därifrån spreds ut över världen.

Artikelförfattaren Alf Lindgren framhåller (Dagen 2014-04-29) att det finns över 800 profetior i Bibeln som talar om att det judiska folket skall återvända från världens alla hörn till Israel, det land som Gud givit dem såsom ättlingar till Abraham, Isak och Jakob. Ungefär hälften av världens judar bor i dag i Israel. Man kan förstå återvändandet som ett skeende som började med den sionistiska rörelsen på 1880-talet. Nästa milstolpe blev överenskommelsen i San Remo efter första världskrigets slut, som resulterade i att det judiska folkets rätt till sitt historiska land bekräftades i alltjämt gällande internationell lag. När Israel bildades på en enda dag - den 14 maj 1948 - fullbordades en profetia i Jesaja (66:7-8). Hittills har judar från 71 länder i sex kontinenter bosatt sig i Israel, en immigration som ännu pågår.

Det judiska folkets återkomst i vår tid efter nästan 2000 år i exil är något som aldrig förr ägt rum i det judiska folkets historia. Profetiorna blir nu verklighet. Jeremia (32:37-41) talar om att Gud ska återsamla sitt folk - det judiska folket - från alla de platser Han förskingrat dem i sin vrede och att de ska få leva där i säkerhet med sin Gud. Hesekiel (20:34) profeterar om att Gud ska återföra och samla det judiska folket från de länder dit de skingrats.

I slutet av 1800-talet, när judarna började emigrera till sitt historiska hemland, sammanfogades de till ett folk trots stora kulturella och språkliga olikheter. Det hebreiska språket, som dittills varit ett närmast dött språk, blev nu ett levande språk i både tal och skrift. Därmed uppfylldes profetian i Hesekiel 37:15-22.

I en annan profetia (36:33-36) talar Hesekiel om att Israel skall byggas upp och bebos igen med restaurerade ruiner, återbefolkade städer och ödemark som odlats upp så att det blir som Edens lustgård. 1800- och 1900-talens generationer har fått bevittna att den profetian uppfyllts. I vår tid skapar nya judiska bosättningar vid Jerusalem och i Judéen och Samarien stora rubriker i tron att Israel inte är i sin fulla rätt till det, men Bibelns profetior talar ett annat språk.

Jesaja (35:1-2) uttrycker sig poetiskt med ord som att öknen och ödemarken ska glädja sig, hedmarken fröjdas och blomstra och som krokusen brista ut i blomning. Att poesin blivit verklighet kan Israelturisterna vittna om. Sakarja (8:12) talar om att säden kommer att växa väl, vinrankorna ge sin frukt, marken sin gröda och himlarna sin dagg "och jag skall låta kvarlevan av detta folk få allt detta till sin arvedel". Kvarlevan av det judiska folket efter nära 2000 år i exil och förföljelse, deportering från Spanien och Portugal, förintelse i nazismens Europa, pogromer i tsarens Ryssland och kommunismens Sovjet, fördrivningen från arabstaterna när Israel bildades, krig och hot om krig från dess granländer. Profetian, som skrevs mellan 520 och 518 f Kr, är märkligt träffsäker i detalj, då just daggen tas tillvara för att bevattna landets omfattande fruktodlingar, tidigare ödemark. Även Jesus uttrycker sig poetiskt i liknelsen om tecknet på den annalkande sommaren då fikonträdet – en bild för Israel – börjar få save och löven spricker ut. Då ska vi veta att Han – Messias - står för dörren (Matteus 24:32-33).

Genom profeten Amos (9:14-15) säger Gud, att Han skall föra tillbaka sitt folk Israel från exilen. De ska återuppbygga ruinstäderna och bosätta sig i dem. De ska plantera vingårdar och dricka sitt vin. De ska skapa trädgårdar och äta dess frukt. Herren ska plantera Israel i sitt eget land för att aldrig någonsin igen upprotas från det land Han givit dem.

Mot bakgrund av Bibelns profetior som dessa är det förvånande att flera kristna kyrkor ändå inte tycks förstå eller vilja förstå, att det judiska landet Israel är ett synligt tecken på att Gud agerar kraftfullt i vår tid. Fikonträdet börjar få save och löven spricker ut. Att då - som t ex Svenska kyrkan gör - motarbeta Guds plan och skapande verk i Israel genom att stödja landets delning och palestiniernas BDS-kampanj för bojkott, deinvestering och sanktioner mot Israel är inte försvarbart, allra minst från kristen synvinkel.

Carl Anders Breitholtz

Fler artiklar från Debatt