Med all den information om svensk kristenhet som tidningen Dagen presenterar vecka efter vecka, så förstår vi att svensk kristenhet befinner sig i en ganska brokig och spretig situation. Jag tror vi ska vara tacksamma för detta, och inte oroliga. Vi ser i tidningens inslag hur kristna ledare uttrycker sina tankar och funderingar.
Det syns tydligt att vi befinner oss i ett vägskäl. Det är ofta inte en eller två vägar som formuleras, nej det finns många som tänker, vänder och vrider på traditioner, teologi och erfarenheter. Underbart!
Vi utmanas inte i dag av något tydligt spår av förnyelse och förändring. Det är över 30 år sedan vi drabbades av den karismatiska förnyelsen som växte fram ur Jesusrörelsen. Denna rörelse kom inte från något styrelsebeslut, utan kom med den helige Andes vind med nya egenskaper och innehåll från Jesus. Denna vind håller nu på att plana ut, och vi ser att till och med ledare som stod i fronten av denna vind som i dag väljer helt andra spår.
Tänk om det är så, att Gud i dag har något mycket större på gång än 1970-talets Jesusrörelse? Tänk om det är så, att Gud vill genomföra en ny reformation, en förnyelse och förändring, som är ännu större än både 1970-talets Jesusrörelse och Pingströrelsens andedopsväckelse på 1930- och 40-talet.
Det kan mycket väl vara så.
Om vi väter fingret, håller upp det och för en stund tänker längre än alla våra plikter i församlingen, och i stället (för en gångs skull) gör oss förutsättningslöst känsliga för människors bekännelse om tro och andlighet – vad känner vi då?
Om vi för en stund försöker ikläda oss en profetisk hållning där vi frågar oss: Var befinner sig människorna runt omkring oss, vad är det som rör sig i deras hjärtan, vad är det som håller på att hända?
Kan det vara så, att svensk kristenhet just nu håller på att förbise och nonchalera den tro som Gud själv har ingjutit i hundratusentals människor i vårt land? Kan det vara så, att den tro som är likt ett senapskorn och som Jesus bekänner sig till – det vänder vi som kyrka ryggen? Kanske inte så tydligt, men vi vågar inte inkludera dem och säga: Vänner – här är vi alla som tror på Gud! Vi kan väl tro tillsammans!
Kan det vara så, att vi som kyrka borde sluta med att konfrontera, och i stället uppföra oss som syskon med alla dem som tror – även dem med senapskornstro. Varför inte förutsätta att människor vill tro på Gud!?
Om jag läser evangeliet rätt så konfronterade Jesus bara med fariséerna och ibland med lärljungarna. Alltså inte med alla andra. Till dessa alla andra uttalade han bara förlåtelse, acceptans och kärlek.
Kan det vara så, att Gud har ställt oss i en situation där vår kyrka, vårt system och våra förordningar inte passar in i det som Gud håller på med? Kan det vara så …?
Ingemar Bjärneroth Glimåkra
