Själv blev jag starkt berörd av den lilla artikeln om pingstkyrkan i Skövde som får kritik för en välsignelse under skolavslutning i kyrkan (Dagen 24/6).
Jag inser att det här kolliderar två diametralt skilda världsuppfattningar, och jag undrar om någon sekulär svensk ens anar vad välsignelsen innebär och hur konstigt det är med denna skräck inför den. Det är som att slå någon på käften för att han önskar dig lycka till och allt gott i livet.
Att välsigna omgivningen så att Guds nåd och ljus kan spridas i en ond värld är kanske församlingens viktigaste uppgift. Man häpnar när man läser vilken vikt Bibelns människor tillmäter välsignelsen.
Esau grät bittert när Jakob med svek stal hans välsignelse. Den mogne Jakob kämpade med Gud om välsignelsen. Den åldrige Jakob välsignade Farao, samtidens mäktigaste härskare. I Psaltaren uppmanas församlingen till och med att välsigna Gud själv!
För Jesus, Paulus och så vidare är välsignelsen central. Jesus välsignade som alla vet barnen. Välsignelse står alltid mot förbannelse, liv mot död, ljus mot mörker.
Med det här i bagaget är det en chock att läsa om människor som med all makt kämpar för att deras barn/elever inte ska bli välsignade! Och hur kan kyrkans folk uppmana barn som tycker det är otäckt att hålla för öronen?
Det är så att man kan gråta, och jag kan nästan höra Jesus själv säga: ”Om du hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid!” (Luk 19:41-42).
Mats Jansson, Borlänge
