Mina tankar i dag går till alla de människor som befinner sig bakom galler av fruktan.
Till dem som bär på en tro och just därför blir utsatta för tortyr genom bland annat piskning; en av mina vänner som har hela sin rygg ärrad berättar att det aldrig går att med ord beskriva den smärta kroppen upplever vid varje enskilt slag. Efter de första 30 slagen känns sedan smärtan mer på insidan än utsidan. Till slut vet du inte om du lever eller har gått över på andra sidan, du måste själv känna efter om du fortfarande andas eftersom du inte ens känner din egen andning. När du känner dina andetag igen kommer skräcken över att du kommer genomlida samma sak fler gånger. Då önskar du att du fått sluta ditt liv redan vid första slaget samtidigt som du känner en tacksamhet till livet. Ditt liv.
En så obeskrivlig känsla.
Mina tankar går till dem som bär på en tro och blir fängslade och lever innanför gallret under urusla och omänskliga förhållanden på obestämd framtid. De som inte längre vet vilken dag det är och som inte vet om de kommer få uppleva morgondagen på grund av det som de utsätts för. Oätlig mat. Sparkarna i huvudet när de inte hinner undan stövlarna. Bespottningen och hånleenden från dem som ser ut att njuta över det de utsätter andra för. Det som ingen utanför ser. Det som ingen någonsin kan förstår. Jag tänker på dem som undrar om någon över huvud taget vet att de sitter där. Om någon utanför skänker dem ens en tanke.
Mina tankar går till dem som bär på en tro, i tron att de har rätt till det – vilket de enligt de mänskliga rättigheterna också har. Utifrån att de har behov av någon att be till och som de upplever är deras trygghet var de än befinner sig så står de fast i sin tro.
Mina tankar går till dem som bär på en tro men blir dömda för brott de inte begått för att någon försöker ta den ifrån dem. Någon försöker ta ihjäl deras själ. Men för dem som tror är det inre hos dem, själen, så mycket starkare än så. Själen överlever kroppen, liksom. Så är det för den som tror. Och den rätten ska ingen av oss försöka ta ifrån någon.
Så därför: När vi hör deras gråt, när vi ser deras tårar, när vi hör att de frågar om det finns någon därute ... Låt oss då visa att det verkligen finns någon där som kämpar för dem och deras rättigheter.
Jag tror på att vi alla kan vara med och resa oss för alla människors rätt till att bära en tro, oavsett religion och oavsett i vilket land i eller utanför Europa du bor. Därför är det viktigt att vi har företrädare i Europaparlamentet, likväl som i riksdag och regering i Sverige, som företräder alla människors lika värde även i praktiken och tar strid för dem som i dag lever bakom galler av fruktan.
Lotta Jonsson, Eskilstuna