Jag blir ledsen och djupt besviken angående synen på homosexualitet i de kristna kretsar där jag verkar. Jag är medlem och verksam inom EFS och har varit det under mycket lång tid. Nu är jag villrådig. Var står EFS egentligen?
Vi människor har alla del av världens synd på en mängd olika sätt. Det borde ge oss en aning ödmjukhet inför varandra och därmed få oss att sluta skriva hierarkiska syndakataloger där vi delar in människor i, typ, ”vanliga syndare, extra farliga syndare och syndare som är så farliga att vi inte ska ta i dem med tång”.
När det gäller människor som på något sätt definierar sig inom HBTQ-spektrumet så är det tydligt att de hör till kategori två i bästa fall, annars mer troligt i kategori tre. Men hur får vi detta att gå ihop med bibelordet: "Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända" (Luk 6:37)?
Och hur får vi det att gå ihop med Guds stora kärlek, en kärlek som lyser hela Bibeln igenom?
Jag har vid ett flertal tillfällen i församlingen, och med företrädare för EFS på olika nivåer, hamnat i diskussioner kring homosexualitet.
Jag har hört argument som går ut på att likställa homosexualitet med pedofili och incest ("om nu allt ska vara tillåtet..."), andra som menar att homosexuella är dömda till att "leva i celibat eftersom Gud hatar synden men inte syndaren" och åter andra som menar att homosexualitet "kan botas".
Nu senast har jag läst Olof Edsingers (Dagen 15/8) under rubriken ”Inte kallade till smidiga vägar”, och resonemangen gör mig än mer mörkrädd.
Edsinger är väl ändå, till skillnad från andra meniga gräsrötter på missionsföreningsnivå, att betrakta som en ledande företrädare i sin långvariga roll som generalsekreterare för Salt, det vill säga barn och unga inom EFS, även om han nu är på väg att lämna uppdraget?
Vad tycker EFS om homosexualitet?
Birgitta Axelsson Edström, teologstuderande, Kalmar