En lång rad profilerade romersk-katolska företrädare kritiserar i en debattartikel i Dagen 10/9 hur Svenska kyrkan hanterar 850-årsjubileet av Uppsala ärkestift. Man menar att Svenska kyrkan uttrycker sig på ett sätt som monopoliserar det kristna arvet i vårt land och därmed osynliggör andra trossamfund.
Att Svenska kyrkan har en ovana att ibland låta rester från en förlegad enhetskyrkovision yttra sig i förmätna anspråk som inte lämnar särskilt mycket utrymme för andra är jag den förste att hålla med om. Så nog kan artikelförfattarna ha en del fog för sig när de nu uppenbarligen känner sig trampade på tårna av Svenska kyrkan. Men min enkla fråga till undertecknarna blir: Känns det bättre nu, när ni trappar upp den översittarton som ni känt av från Svenska kyrkan, genom att med råge överträffa den?
Eftersom texten är undertecknad av flera röster som jag hyser stor respekt för i det nutida svenska kyrkosamtalet, blir besvikelsen desto större. Den kyrkosplittring som bland annat yttrar sig i att delar av er kyrka inte erkänner min kyrkas katolska kontinuitet råkar vara en stor sorg för mig. Därför skulle jag uppskatta om ni åtminstone en smula kunde tona ner den arrogans som sipprar igenom när ni klacksparkar bort frågan om katolicitet genom att med ett enkelt ju låtsas som att er hållning är självklar och enkel att inse. När ni avfärdar min kyrkas legitimitet skriver ni lätt och enkelt: Någon kontinuitet finns inte. Jackelén är ju inte Uppsalas nya katolska biskop. Som om det påståendet vore ett neutralt faktum bara att tugga i sig. Men det är inte ett dugg neutralt, utan uttryck för artikelförfattarnas uppfattning. Det är en väsentlig skillnad. Lustigt uttryckssätt får man dessutom säga, med tanke på att skribenterna samtidigt reagerar mot vad man anser vara Svenska kyrkans monopoliserande synsätt. Vem är det egentligen som strävar efter att ta monopol på det allmänkyrkliga katolska arvet?
Ur Svenska kyrkans perspektiv har inget brott med katolsk kontinuitet skett. Augsburgska bekännelsen är tydlig med att den evangeliska kyrkotillhörigheten inte handlar om ett brott med katolsk kristendom. Däremot handlade den svenska reformationen om ett ömsesidigt brott mellan den svenska kyrkoprovinsen och påven i Rom. Vi bekänner oss söndag efter söndag (precis som också våra ortodoxa trossyskon) såsom tillhöriga en, helig och katolsk kyrka. Det har inte den Romersk-katolska kyrkan patent på.
Att vi i Svenska kyrkan gör anspråk på 850-årsjubileet är därför inte att förvåna. Men det är en traditionstillhörighet som inte är trång och som inte förminskas av att andra också gör anspråk. Ni är mycket välkomna att dela den med oss. Om Svenska kyrkan brustit i ödmjukhet vad gäller detta är det att beklaga. Men något i ert uttryckssätt får mig att tro att ni inte är intresserade av att dela. Ni kritiserar ju inte bara Svenska kyrkans tendenser att tränga undan andra, utan ifrågasätter istället om Svenska kyrkan har rätt till arvet över huvud taget. Det framstår inte som en särskilt hoppfull position vad gäller de ekumeniska strävanden som varje kyrkotradition fått som ett imperativ av vår Herre.
Jag menar vidare att det faller ett särskilt ansvar för att ett gynnsamt ekumeniskt klimat upprätthålls på den som valt att konvertera. Med tanke på de namn som undertecknat debattartikeln är detta värt att påpeka. Jag vill understryka att jag förebrår ingen som fattar ett konverteringsbeslut. Men precis som med alla andra skilsmässor gäller att man även efter en separation har ett fortsatt moraliskt ansvar för att behandla den man lämnat med respekt. Däremot blir jag misstänksam om man ägnar sin kraft åt att tala nedsättande om sitt gamla sammanhang och förhärliga det nya.
De kontroversteologiska tendenser som jag några gånger på senare tid uppfattat från romersk-katolskt håll i Sverige finner jag oroande och nedslående. Dessutom riskerar de att bidra fördummande till en diskussion som i sig är mycket viktig att föra. Inte minst Svenska kyrkan behöver kritisk hjälp utifrån. Men det som nu anförs påminner istället en del om de barnsligheter som försiggick för 100 år sedan när Svenska kyrkan och Romersk-katolska kyrkan grälade om vem den heliga Birgitta egentligen tillhör. Är vi inte båda sprungna ur den tradition som vi delar?
I Svenska kyrkans självbild finns en del grumligheter som vi skulle behöva omvända oss ifrån. När ni nu så ivrigt träder till vår hjälp för att ta oss an det, skulle ni då också kunna tänka er att påbörja ett liknande saneringsarbete vad gäller de attitydproblem gentemot den andre som er artikel vittnar om?
Undrar vänligen
Jan Eckerdal, Teol dr, Präst i Nyköpings församling och Strängnäs stift, Svenska kyrkan
