09 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Återta gemenskapen med påven

Reformatorerna avsåg aldrig att skapa en ny kyrka. Svenska kyrkan behöver nu återförenas med den stora gemenskapen i kommunion med biskopen av Rom. Det skriver prästen Mikael Löwegren.

Elva personer ur den romersk-katolska intelligentsian upprörs över hur Svenska kyrkan nu firar Uppsala stifts 850-årsminne. I en debattartikel i Dagen 10/9 går de till storms mot "historierevisionism och nationalkyrkotänkande".

De skriver att "den lutherska folkkyrkans monopoliserande tankereflexer ... leder till ett osynliggörande av de andra trossamfunden och deras historia". Ett bärande argument är att 850-årsjubileet "ger sken av en sömlös historisk kontinuitet från ärkebiskoparna Stefan till Antje. Någon sådan kontinuitet finns inte."

Detta berör grundläggande frågor om Svenska kyrkans identitet och självuppfattning. Just kontinuiteten mellan den för- och den efterreformatoriska kyrkan är här helt avgörande. Reformatorerna avsåg aldrig att skapa en ny kyrka. Programmatiskt heter det i den viktigaste av de lutherska bekännelseskrifterna: "Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna." (Augsburgska bekännelsen XXI). Intentionen var alltså att rensa, rena och reformera kyrkan.

Reformationen innebar därmed både brott och kontinuitet. Det kanske inte finns en fullständig historisk kontinuitet mellan den siste romersk-katolske ärkebiskopen och den förste reformatoriske. Men det finns heller inget absolut brott: Svenska kyrkan har menat sig kunna peka på en obruten rad av biskopar på stolen i Uppsala. Det som hände var att gemenskapen med biskopen av Rom bröts, inte att en ny kyrka med ett nytt ämbete grundlades.

Jämfört med kontinenten präglades den svenska reformationen ändå av relativt lugn. Den fick på ett annat sätt tid att utvecklas i sin egen takt och kom därför bland annat att bevara en episkopal ordning. Och ute i församlingarna fortsatte kyrkolivet. Vissa bruk föll ifrån, varav en del har återerövrats under 1900-talet, medan andra kom till. Kontinuiteten är till slut större än brottet. Det är före och efter reformationen samma kyrka, men annorlunda.

Med detta sätt att se är Ansgar och Birgitta, liksom Uppsala domkyrka med alla sina föremål, en del också av Svenska kyrkans tradition. Begreppet ”evangelisk katolicitet” har använts – inte minst av Nathan Söderblom – för att beskriva denna grundläggande identitet. Svenska kyrkan har därför ofta velat se sig som en brokyrka eller en mellanväg mellan evangelisk-lutherskt och romersk-katolskt. Hennes självförståelse påminner då om den anglikanska gemenskapens.

De facto är det denna evangelisk-katolska kyrka som delat svenska folkets liv i helg och söcken. Det spelar i just det här resonemanget mindre roll varför det varit så. Utan att värdera så är det ett ofrånkomligt historiskt faktum att Svenska kyrkan varit den kristna kyrkan i Sverige under århundraden. Det är hon och hennes präster som firat mässa och döpt, som undervisat och läst skriften, som vigt och begravt.

Allt det här är en historia som inte kan tänkas bort. Man kan i detta sammanhang tala om en specifik svenskkyrklig spiritualitet i psalmer, katekesundervisning och själavårdstradition. Detta arv är en, låt vara liten, del av den stora kyrkliga traditionens fullhet. Konsekvensen är att det finns en del av Kristi kyrkas historia i detta land som Svenska kyrkan är bäraren av.

Inget av detta innebär förstås att jag ovillkorligen skulle försvara Svenska kyrkan i alla stycken. Det finns ingen anledning att urskulda Gustaf Vasa eller den säregna sammansmältningen av nation, kyrka och makt vi ärvde efter honom.

Tack och lov är situationen i dag en annan. Den kyrkliga och kulturella enhetskulturen i Sverige är bruten sedan lång tid. Vi lever i ekumenikens och religionsdialogens tid, som artikelförfattarna konstaterar. Välvilligt läst blir deras text en hälsosam påminnelse om att inte omedvetet leva kvar i fornstora dagar. Det budskapet kanske skulle tas emot lite mer beredvilligt om det fanns en mer klädsam ödmjukhet från skribenternas sida. De representerar trots allt en kyrka som utgår från att Kristi enda kyrka "förverkligas i den Katolska kyrkan" (Lumen gentium 8). Här kan man tala om att monopolisera historien och osynliggöra andra kyrkor.

Svenska kyrkan håller nu i raskt takt på att förspilla sitt arv. Hon behöver återförenas med den stora gemenskapen i kommunion med biskopen av Rom. Men det handlar då verkligen om att återförenas, inte om att en utbrytning skulle återvända till den enda sanna kyrkan. Det svenskkyrkliga arvet behöver i en sådan process tas till vara och integreras i en större helhet. Bara så kan vi sätta reformationens bortre parentes.

Fler artiklar från Debatt