Den debattartikel som vi, elva katolska forskare, publicerade i (Dagen 10/9) med anledning av Uppsala stifts firande av upprättandet av ärkestiftet för 850 år sedan har väckt en hel del reaktioner. Jan Eckerdal, Gunnar Granberg, Mikael Löwegren och Lars Åstrand har publicerat var sin replik i Dagen och vi vill gärna svara på deras inlägg.
Att segrarna skriver historien är inte unikt för lutheraner. Så sker också bland katoliker. Men eftersom katolikerna i Sverige blev den förlorande minoriteten är det intressant att titta på den vinnande lutherska sidans historieskrivning. Vi nämnde i vår artikel ett antal konkreta exempel på hur olika aspekter av Katolska kyrkans medeltida historia utan vidare togs över eller helt enkelt osynliggjordes av Svenska kyrkan under 850-årsjubileet. Eckerdal, Granberg, Löwegren och Åstrand förbigår samtliga dessa exempel med – tystnad.
Det är i sig inte förvånande att det finns många exempel på monopoliserande luthersk historieskrivning i Sverige. Och det är kanske heller inte så konstigt att man på lutherskt håll inte lägger märke till detta. Mestadels beror det på ingrodda tankereflexer eller obetänksamhet, som när företrädare för Svenska kyrkan talar om ärkebiskop Jackelén som "Sveriges ärkebiskop". Säkert kan flera av de exempel som vi lyfte fram skrivas på obetänksamhetens konto. Och givetvis finns många exempel på motsvarande reflexer från katolskt håll i länder där katolikerna är i majoritet. Minoriteten får påminna majoritetskyrkan, som lätt blir hemmablind.
Förutom problemet med monopoliserande tendenser finns också frågan om kontinuitet och diskontinuitet mellan den för- och den efterreformatoriska kyrkan. Den frågan är mer komplicerad, inte minst därför att vi har olika kriterier för vad som är konstitutivt för kontinuiteten. För oss är enheten med påven ett nödvändigt kriterium. Men två saker är vi säkert ense om; dels att kontinuitet inte utesluter förändringar, och dels att det finns många element av kontinuitet mellan den för- och den efterreformatoriska kyrkan.
Det går samtidigt inte att förneka att reformationen ledde till ett tydligt brott, vilket också ärkebiskop Antje Jackelén framhöll i sin festpredikan i Gamla Uppsala. Reformatorn Laurentius Petri beskrev katolska gudstjänster som avguderi, och 1536 års psalmbok kallar påven för Antikrist. Reformationen åsidosatte den katolska kyrkolagen, införde en teologi med antikatolsk udd och ledde till dödsstraff för dem som ville hålla fast vid den gamla kyrkan. Cisterciensklostret i Alvastra, där Uppsalas förste ärkebiskop Stefan hade levt, tvingades stänga. Ruinerna står där än i dag som ett vittne om att brytningen bitvis var brutal. Fakta som dessa omöjliggör idén om en oproblematisk kontinuitet med den förreformatoriska kyrkan.
I vår tid, med ekumenik och religionsdialog, vill man av goda skäl fokusera på det som katoliker och lutheraner har gemensamt. Och liksom Granberg gläder vi oss över det goda ekumeniska klimat som i våra dagar råder mellan Svenska kyrkan och den katolska. I sin replik fokuserar Granberg på det faktum att så få katolska representanter fanns med vid festmässan i Gamla Uppsala 23/8. Men vår artikel handlade inte om festakten i Gamla Uppsala och vilka som var närvarande där. Den handlade istället om den enligt vår uppfattning problematiska syn på kyrkohistorien som jubileet gav uttryck åt, tydligast dokumenterat genom utställningen i domkyrkan.
Precis vad som skapar kontinuitet med den katolska kyrkan inom Svenska kyrkan finns det olika uppfattningar om. Eckerdal, Löwegren och Åstrand verkar i sina beskrivningar av Svenska kyrkans ”allmänkyrkliga” respektive ”katolska” arv bygga på ”branch-ecklesiologin”, en kyrkosyn med rötter i anglikanska kyrkan och förespråkad av Nathan Söderblom. Men blir det trots allt inte anakronistiskt att tolka reformatorernas intentioner utifrån en kyrkosyn som växte fram först på 1800-talet? Och är det inte anakronistiskt att använda beteckningen ”Svenska kyrkan” när man beskriver händelser på 1100- och 1500-talen? Samfundsbeteckningen ”Svenska kyrkan” började användas först i mitten av 1800-talet.
Det kristna trosarvet i Sverige tillhör inte exklusivt något enda enskilt samfund. Och flera olika samfund beskriver sig själva med begrepp som "allmänkyrklig" och "katolsk". Vi respekterar dessa självbeskrivningar, även om vi inte alltid fullt ut delar dem. Andra Vatikankonciliet talar om att den kristna trons fullhet finns i den kyrkogemenskap som leds av påven i Rom. Därefter tillfogar man att det även utanför den Katolska kyrkans synliga gränser finns många kristna som, i olika grader, delar aspekter av den katolska tron och nådens liv. Visst finns risken att en sådan självbeskrivning kan uppfattas som uttryck för översittarfasoner, även om det inte är menat så. Men detta är vår tro och, för att travestera ett ord av Martin Luther, här står vi och kan inte annat.
Ulf Jonsson, S.J. Professor i religionsfilosofi, chefredaktör för tidskriften Signum
