KD tappar väljare från de kristna leden, konstaterar Emil Gillsberg (Dagen 24/9). Frågan är hur säkra slutsatser man kan dra av att KD i årets val fick 24 procent av rösterna från de som regelbundet besöker gudstjänster. När Göran Hägglund tillträde var motsvarande siffra 40 procent.
Frågan är också om den minskade andelen röster från kyrkfolket har den betydelse för den rena sifferexercisen, som sägs återkommande. För att jämförelsen ska bli meningsfull när det gäller valresultatet för KD måste hänsyn tas till hur många som skulle ha valt ett alternativ till KD, om politiken varit tillrättalagd för kyrkfolket. KD hade kanske inte klarat spärrgränsen.
KD är det parti som har den kanske största outnyttjade potentialen. Inom EU gör Sverige en särskild satsning på subsidiaritetsprincipen eller närhetsprincipen, som innebär att beslut ska tas så nära människorna som möjligt. (Gamle folkpartiledaren Gunnar Helén lanserade på sin tid ”närdemokrati”.)
KD (läs: Lars Adaktusson) har lyckats förmå den största partigruppen i Europaparlamentet att verka för att EU ska införa en subsidiaritetskommissionär.
Sverige är alltså med och påverkar EU i fråga om på vilken nivå besluten ska fattas. Något av en paradox är att stora frågor ska kunna avgöras på lokal nivå, samtidigt som en majoritet i riksdagen vägrar att betro svenska familjer att ta beslut om köket och sovrummet. Här har KD sin stora potential: ”Den vanliga människan”, om man så vill, ska anförtros makt över sin tillvaro på flera plan.
KD har ett flertal unga, vältaliga och hårt engagerade framtidspolitiker som har goda förutsättningar att föra KD till partiets naturliga väljarandel. 2018 års valresultat kan bli väldigt intressant att analysera.
Hans G Eriksson, Uppsala
