Svar till Anders Bergstedt (Dagen 2/12).
Det är självklart att samhället bör ta hand om de utsatta i sitt eget samhälle. Jag förstår dock inte varför vi ska behöva begränsa omsorgen till svenskar. Ska hjälp till en person utesluta hjälp till en annan? Ska inte vår välvilja kunna sträcka sig över stadsgränser, landsgränser och hav?
Kan en människa inte bry sig om att utländska tiggare har det bra samtidigt som samma människa bryr sig om svenska barn och att mjölkkossor har det bra? Hur mycket närmare kommer vi en vacker, rättvis värld om vi bara har tillåtelse att engagera oss i ett enda problem?
Jag förstår inte att herr Bergstedt ens orkar lägga sin tid på att uppmana människor att INTE hjälpa en viss grupp av människor. Om ett land förtrycker sin egen befolkning, ska man då bara säga "det är deras problem, vi ska bara hjälpa svenskar"?
Ska ingen hjälpa syriska flyktingar för att vi redan har problem i Sverige? Ska ingen engagera sig i Centralafrikanska republiken för att vi redan har problem i Sverige? Ska man inte bli upprörd över bristen på yttrandefrihet i Kina för att vi har problem här i Sverige?
Herr Bergstedt skriver upprört "Det är inte acceptabelt att arbetsföra människor stadigvarande försörjer sig genom tiggeri!", men han skriver samtidigt att han ger pengar till svenska tiggare, så tiggeriet i sig verkar han inte ha problem med, snarare nationaliteten. Varför bara låta min omsorg omhulda människor av samma nationalitet som min egen?
Att uppmana människor att inte följa sitt medlidande för andra, oavsett om det är medlidande för svenskar, rumänska tiggare, lidande djur eller en döende natur, det tycker jag är skamligt!
Amanda Waleij
