Debatt

Vi gillar olika, på riktigt

Vår sortering av människor efter funktion och förmåga blir allt mer uppenbar. Det skriver en lång rad kyrko­ledare inför Livets söndag.

Fraser som "alla människors lika värde" och "vi gillar olika" syns och hörs allt oftare. Redan i förskoleåldern lär sig barn att "alla människor är lika mycket värda", och man talar om vikten av att vara inkluderande och ha en öppen inställning mot olika slags människor. Tolerans, mångfald och respekt är ord som ofta används, och ingen ska lämnas utanför.

Men innefattar denna förvisso beundransvärda inställning verkligen alla? Eller är det möjligen så att vissa grupper i dag anses vara mer "lika värda" än andra?

Vi behöver inte gå längre än till ingången till närmaste mataffär för att se den misär som hitresta EU-migranter lever i på våra gator i decemberkylan. Men även bland oss som råkar ha turen att vara födda i ett land som vi inte behöver lämna för att försörja vår familj eller fly ifrån av andra orsaker verkar värnandet om mångfalden i­bland vara tomma ord.

Det ekonomiska och sociala u­tanförskapet bland dem som inte fungerar och presterar på topp växer, och människor med funktionsnedsättningar rapporteras få allt svårare att få den hjälp och assistans de behöver.

Vår sortering av människor efter funktion och förmåga blir allt mer uppenbar, och diskrimineringen börjar redan tidigt, långt innan vi föds. De metoder som finns för fosterdiagnostik blir allt mer avancerade och vi vet i dag allt mer och mer, i ett allt tidigare skede av graviditeten, om det kommande barnet.

Att få en diagnos om till exempel kromosomavvikelse, funktionsnedsättning eller sjukdom är i dag i de allra flesta fall en dödsdom för ett ofött barn.

Faktum är att över nio av tio gravida som får reda på att de bär ett barn med Downs syndrom väljer att göra abort. Vad säger det om vår tolerans för de annorlunda, och vårt värnande av mångfald?

Vi anser att det är dags att lyfta frågan om vår syn på de annorlunda och de avvikande på allvar, och ifrågasätta det faktum att vi är på väg mot ett allt mer slätstruket Sverige där de med en extra kromosom eller behov av rullstol inte b­edöms få plats eller vara välkomna.

Är det ett sådant samhälle vi önskar för kommande generationer?

På söndag, den tredje advent, firar kyrkor och samfund i hela landet Livets söndag.

Initiativet, som började i liten skala för över tio år sedan, har vuxit sig allt större och fler kyrkor och församlingar uppmärksammar nu Livets söndag för att ta ställning för människo­värdet och livets okränkbara värde.

Kristna har genom historien utmärkt sig genom sitt engagemang och arbete för sina medmänniskor, särskilt de svaga, utstötta, annorlunda och dem som inte har någon egen röst. Detta arv har vi en plikt att förvalta och förbättra.

Vi menar att det är vårt kristna – och i längden allas – ansvar att stå upp för livet, att bejaka, vårda, stödja och älska denna fantastiska möjlighet som givits oss: livet.

Att få finnas till, att få leva och bidra till att göra vår jord till en bättre plats, tillsammans med våra medmänniskor. Detta borde vara en självklarhet för alla, men så är det tyvärr inte i dag.

I stället ser vi hur en hel kategori av människor – de som upptäcks ha någon typ av diagnos – allt för ofta aldrig får födas. Är detta önskvärt i ett tolerant land?

Det är dags för oss alla att visa att våra ord om mångfald är på allvar, och att det inte bara är vissa människor som är lika mycket värda.

På Livets söndag markerar vi vår ställning för livet, för människan och för allas lika människovärde.

Anders Arborelius, biskop Stockholms katolska stiftDiascoros.

Benjamin Atas, ärkebiskop Syrianska ortodoxa kyrkan.

Pelle Hörnmark, föreståndare Pingst ffs.

Marie Willermark, kommendör Frälsningsarmén i Sverige.

Daniel Norburg, missionsdirektor Evangeliska frikyrkan.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska evangeliska alliansen.

Berit Simonsson, inspiratör i Oasrörelsen.

Joakim Lundqvist, förstepastor Livets ord, ordförande Trosrörelsen.

LarsOlov Eriksson, vik. missionsföreståndare Evangeliska foster­landsstiftelsen.

Stefan Swärd, fd ordförande Evangeliska frikyrkan.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig