Domtexterna banar väg för korset

Det är med stigande förvåning som jag har läst Martin Lembkes inlägg i Dagen de senaste veckorna. Med en hård och raljerande retorik går han till rätta med alla oss som försöker ta Gamla testamentets texter på allvar – också i så svåra frågor som har med krig, dödande och Guds dom att göra.

I fokus för debatten har en text i Fjärde Moseboken stått, där Mose beordrar dödandet av män och vuxna kvinnor i det midjanitiska lägret. De kvinnor ”som inte har legat med någon man” blir enligt samma text skonade (4 Mos 31:18), något som i sin tur har väckt frågan om vilket öde dessa kom att möta när de blev israeliternas egendom.

Den minnesgode vet att det var samma text som den debatt som signaturen "Pingstsyster" initierade för snart två år sedan strandade i. Jag vill därför bidra med några exegetiska perspektiv på den aktuella berättelsen. Till skillnad från Lembke anser jag mig nämligen inte veta om Gud att det är "otänkbart, omöjligt, absolut [sic!] uteslutet att han vid något enda tillfälle i historien skulle ha stått på de grymmas sida gentemot de värnlösa".

Men först några fakta om midjaniterna – det folk som Lembke tycks betrakta som oskyldiga i sammanhanget. I de kapitel som föregår den aktuella berättelsen skildras hur Israel ber om tillåtelse att helt fredligt få passera genom kungarna Sichon och Ogs landområden, för att på så sätt kunna ta sig till Kanaans land. Som ”tack” blir de i stället anfallna, men lyckas med Guds hjälp besegra både Sichon och Og. När detta kommer till Moabs och Midjans kännedom kallar de till sig siaren Bileam, som får uppdraget att förbanna Israel.

Men eftersom Bileam tar emot sina orakel från Herren själv, och eftersom Guds välbehag vilar över Israel, visar det sig att han inte kan annat än välsigna folket. För att trots detta få ut sin siarlön lanserar han då idén att sända in ett antal kvinnor i israeliternas läger, med syfte att förföra och förleda Guds folk. Till följd av detta drabbas folket av en hemsökelse från Herren, där hela 24 000 israeliter dör.

Mycket av ovanstående finns omnämnt också i Nya testamentet, där så många som tre apostlar vittnar om Bileams förledande av Israel (se 2 Pet 2:15; Jud v 11; Upp 2:14). Till detta kan läggas att Paulus lyfter fram Guds hemsökelse av israeliterna som något för oss kristna att ta varning av (se 1 Kor 10:8, 11). Anser sig Lembke veta att även apostlarna hade fel tolkning av Gamla testamentet?

Det folk som Lembke beskriver som värnlöst är detsamma som Bibeln beskriver som kallt uträknande, som försökte förbanna israeliterna och som bidrog till att betydande delar av Guds folk förleddes till otukt och avgudadyrkan – och därefter till död genom Guds hemsökelse. Dessutom hade de som sedvänja att praktisera barnoffer (se 2 Kung 3:27). Viktigt att komma ihåg är också att om midjaniterna hade lyckats i sitt uppsåt, så hade hela Guds frälsningsplan gått om intet. Då hade det nämligen inte funnits något folk som 1400 år senare kunde ta emot Jesus Kristus!

I Fjärde Moseboken 31 kan vi läsa att Mose som sitt sista uppdrag i livet får Guds befallning att ta hämnd på midjaniterna för allt detta. Det är alltså inte ett ”vanligt” krig det handlar om, utan Israel får fungera som Guds förlängda arm för att verkställa hans straffdomar. Det är också detta som förklarar Moses upprördhet när soldaterna väljer att skona de midjanitiska kvinnorna. I ett vanligt krig hade ju ett sådant agerande varit rimligt. Men nu rör det sig alltså inte om ett sådant, utan om en domshandling – och inför vår domare är vi alla jämlika. I både Gamla och Nya testamentet behöver kvinnor såväl som män ta ansvar för sin synd, och utifrån spelreglerna i Gamla testamentet innebar detta att domen på ett konkret sätt kom att drabba Midjans folk.

Vad hände då med de kvinnor som inte hade varit delaktiga i komplotten mot Israel? Som Tommy Lindén redan har påpekat (Dagen 26/11) vore det otänkbart för israeliterna att ta dessa som sexslavar. Däremot blev de sannolikt krigsfångar, och behandlades då enligt lagarna i Femte Moseboken 21 – de mest barmhärtiga lagar som står att finna från denna period i mänsklighetens historia.

Även jag tycker naturligtvis att Gamla testamentets doms­texter är omskakande. De vittnar på ett tydligt sätt om allvaret i den fallna människans belägenhet. Därmed banar de vägen för Nya testamentets budskap om korset. Jesu försoningsdöd slätar på intet sätt över domens allvar – i stället inskärper den detta, och anvisar oss en väg ut ur domens fruktansvärda verklighet.

Olof Edsinger, teolog och författare.