Observera att den här debattartikeln publicerades i december 2014.
Den gångna adventstiden uppmanades vi att öppna våra hjärtan för Jesus. Att hylla honom som kung och frälsare, gå in i julfirandet med lovsång till hans ära. Vi bar inte fram rökelse, guld och myrra men önskade ge vår kärlek och tacksamhet till honom.
I kristenhetens stora högtider blir det så tydligt att tron är knuten till Jesus! I centrum för den kristna tron står en person med genomborrade händer och törnkrönt hjässa. Där står en enkel krubba och ett grovhugget kors.
Den kristna kyrkan behöver hitta tillbaka till den tydliga, frimodiga bekännelsen till Jesus! Enda vägen framåt, i en tid som vår, är att i en förnyad överlåtelse återerövra den enkla, innerliga hängivenheten till honom, frälsaren!
"Vi kan inte kasta Jesusnamnet i ansiktet på sökande människor", förklarade en modern teolog arrogant. Han var irriterad över att Alpha-kursernas material är så Jesuscentrerat. För mig är det en både intressant och skrämmande reaktion. Jesus är stötestenen. Jag har sett att då ljumheten slår klorna i församlingen brukar Jesusnamnet tonas ner av sig självt. De innerliga Jesussångerna känns inte riktigt bekväma. Tron blir grå och otydlig. Allmänt tal om andlighet och sökande, inte lika självklart knutet till en personlig överlåtelse till Jesus. Plötsligt ligger kyrkan så oskyddad och öppen för nyandliga och direkt ockulta influenser.
Öppen synkretism väntar bakom hörnet. Bara vi tonar ner bekännelsen till Jesus går det bra att dela gudstjänstgemenskap med all världens religioner. Jesus är en stötesten. Hans anspråk på att vara den enda vägen, den enda grunden, den ende medlaren skapar blockeringar. Moderna humanister vill gärna göra andliga upplevelser, men syndabekännelse, ånger och bot inför Kristi kors passar inte in. Gärna valda bibelcitat om kärlek och medmänsklighet men inte ett korsmärkt budskap som rör vid hjärta och samvete.
Jag häpnar över det som skett under senare årtionden. Som ung pastor förskräcktes jag över hur en teologisk dimridå lades över julens budskap. Jesu människoblivande, hans övernaturliga inträde i världen ifrågasattes.
Bilden av Jesus förminskades och förmänskligades. Hans föruttillvaro som den förstfödde i skapelsen, jämlik med Gud, tonades ner. Egentligen innebar detta resonemang en dolkstöt rakt i hjärtat på den kristna tron och öppnade vägen för fortsatt förnekelse.
Tio år senare handlade diskussionerna om Jesu uppståndelse. "För mig är det ointressant om Jesus uppstod rent fysiskt", resonerade en präst i sin talarstol på självaste påskmorgonen.
I dag har ifrågasättandet av Jesus nått det allra innersta i det jag håller heligt – försoningsverket på korset. ”Tanken att Jesus dog på korset för våra synders skull är motbjudande och bortom allt sunt förnuft”, skrev en kristen företrädare för en tid sedan.
”Det finns ingen fallen skapelse och därför är hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt. Det hör inte hemma i modern tid…”.
Min enkla fråga är: Vart är vi på väg? Hur ska det gå för en förvirrad och sekulariserad kristenhet i den yttersta tidens prövningar?
Tillbaka till Jesus! Nu måste förkunnelsen bli avskalad och Jesuscentrerad som aldrig förr! Oavsett vilken bibeltext som behandlas bör varje predikan leda lyssnarna fram till Kristi kors! Historien visar att frukten av andlig väckelse alltid varit att de kristna återerövrat den första kärleken till Jesus. Då Guds kärlek, genom den helige Ande, ingjuts i våra hjärtan bryter lovprisningen till Jesus fram.
Andens uppgift är att förhärliga honom. Själv minns jag den förnyelse som berörde västerlandet likt en stormvind – Jesusrörelsen. Vilken speciell tid det var! Allt utanverk skalades bort och den innersta hjärtenerven i kristen tro lades i öppen dager. Allt handlade om Jesus. Nyfrälsta ungdomar strålade Jesus, var helt uppfyllda av kärlek till honom och längtan att få leda nya människor in i hans gemenskap. Plötsligt var inte kyrkan grå och ointressant - det var helig dragningskraft, atmosfären andades liv, och vi kunde sjunga Frostensons psalm: ”Jesus från Nasaret går här fram…”
Jag ser tecken på en spirande Jesusrörelse i den kristna ungdomsvärlden just nu. En passion för Jesus som föder längtan att vittna om honom. Det här är Guds svar på allt vilset sökande i tiden och en utmaning till en samlad kristenhet att hitta tillbaka till Jesus!
Ingemar Helmner, evangelist
