De 380 pastorernas upprop för generositet och tolerans har fått mycket uppmärksamhet, främst ros men också ris. Jag tillhör en av dem som, trots att jag inte är pastor, tyckte det var viktigt att markera min uppfattning och att därför stå med bland undertecknarna.
Kritiken mot uppropet tycks mig i huvudsak ha missat själva poängen, vad det var uppropet hade för syfte.
Poängen var inte varje enskild formulering i texten - själv hade jag synpunkter på både vad som sades om Islam och vad som påstods om korstågen. Men uppropet handlade inte om de frågorna, utan hade en annan huvudpoäng, vilket gjorde att jag gärna skrev under.
Poängen var inte att ignorera integrationsproblematiken. Tvärtom; uppropet talar tydligt om att vi måste förbättra integrationen. Därför var det också mycket positivt att KD bara någon dag efter uppropets publicering signalerade att det nu är tid att bryta tystnaden kring integrationen och alla de utmaningar vi står inför. Andra partier har sedan gett liknande signaler. Här menar jag det måste göra ännu mycket mer, från samtliga partier som är för en generös invandringspolitik. Vi ska inte bara låta människor få en fristad i Sverige; vi måste ge dem möjlighet att etablera ett meningsfull liv här. Frågan om invandring och integration är därför två separata frågor.
Notera att integrationsproblemen inte försvinner genom att vi stryper invandringen; de kvarstår (på sin höjd slutar problematiken att växa, men den försvinner inte). Problemen beror nämligen minst lika mycket på oss som är här, som på de som kommer till oss.
Poängen var inte heller att tala om vilket parti kristna ska eller inte ska rösta på. Den kristna församlingen har inget sådant mandat, än mindre vi som kristna ledare. Församlingen är en gemenskap öppen för alla människor, oavsett politisk färg, där vi möts runt evangeliet om Jesus. Vi vet dessutom att väljare lägger sina röster på ett parti av de mest skilda anledningar. Ganska få gör det för att de har lusläst partiprogrammet och tycker sig omfamna alla punkterna där. Nej, människor väljer - och det är poängen med demokrati att det är individen som själv väljer - ett parti därför att man gillar en viss sakfråga som partier driver, eller därför att partiledaren inger förtroende (eller kanske rent av ser bra ut), eller därför att man röstar taktiskt och ser politiken mer som ett strategispel, eller därför att man vill proteströsta, eller …
Men även om församlingen inte tar partipolitiskt ställning är det förstås naturligt att utifrån den kristna tron diskutera olika politiska frågor: Hur stämmer Fi:s äktenskapssyn med kristen tro? Hur stämmer V:s syn på äganderätten med kristen tro? Hur stämmer KD:s abortsyn med kristen tro? Inget av riksdagspartierna klarar sig helskinnat undan i en kritisk analys utifrån kristen tro.
Så vad var då poängen? Uppropet markerar flera gånger att det handlar om SD:s människosyn. Hur stämmer SD:s människosyn med kristen tro? Här ser jag tre relaterade problem:
För det första SD:s formuleringar kring människan, där man i principprogrammet talar om "nedärvd mänsklig essens" som skiljer oss människor åt. Därmed hör vi bäst hemma i olika gemenskaper (det vill säga i olika nationer) och ska helst inte blandas, för då uppstår problem. Människosynen ligger sedan till grund för nationalismen. Den bakomliggande tanken är att det är vi med liknande essenser som bäst kan bygga nationen Sverige. Detta finner jag mycket problematiskt. Sådana tankar - om nedärvda essenser - är både främmande för kristen tro och empiriskt felaktiga.
Som Lennart Nordfors påpekade vid 2014 års Ohlinföreläsning liknar SD:s ideologi den sydafrikanska apartheidideologin. Henryk Verwoerd, som skapade apartheidideologin, beskrev tanken så här i ett linjetal 1948:
Nationalistpartiet "anser att en beslutsam politik för separation mellan den europeiska rasen och de utomeuropeiska rasgrupperna, liksom tillämpningen av principen om åtskillnad mellan de icke-europeiska rasgrupperna, är den enda grund på vilken karaktären och framtiden för varje ras kan skyddas och ges möjlighet att utvecklas i enlighet med sin egna nationella karaktär, förmåga och öde."
För det andra återfinns dessa skrivningar i partiprogrammet hos ett parti - SD - som i närtid går tillbaka till rasistiska rörelser som BSS - Bevara Sverige Svenskt. SD är, för att citera Sydsvenskans framstående politiske kommentator Per T Ohlsson, "ett parti vars ideologiska rötter letar sig tillbaka till de bruna förvillelser som drog världen i fördärvet". När nuvarande partiledare gick med i partiet fanns det skrivningar om en "etniskt och kulturellt homogen nation" (partiprogrammet 1994).
Precis som Vänsterpartiets avståndstagande från kommunismen på flera plan måste betecknas som halvhjärtat - en omvändelse under galgen - så har SD:s avståndstagande från rasism på flera plan varit halvhjärtad. Varför annars alla dessa återfall i rasistisk retorik, också från partiets toppskikt? Det är knappast en slump att SD tvingats införa nolltolerans mot rasism.
Man kan förstås inte hålla ett partis historia mot partiet hur länge som helst, alla har rätt att förändras, men precis som med V övertygar inte förändringarna hos SD mig. Kombinationen av tanken på nedärvda mänskliga essenser som skiljer oss människor åt med partiets historiska närhet till nynazism och rasism är problematisk.
För det tredje är denna människosyn inte en liten punkt bland andra i partiprogrammet; den är den drivande tanken bakom ideologin och den har sin viktigaste tillämpning i invandrings- och flyktingpolitiken.
Det är denna människosyn och dess konsekvenser som är uppropets poäng.
När det gäller frågorna om flyktingmottagande, invandring och integration har riksdagspartierna tyvärr, av rädsla för att identifieras med SD:s människosyn, i allt för stor utsträckning abdikerat från den vanliga politiska processen. Som om alla frågor redan var lösta! För mig är frågorna om asyl, invandring och integration politikområden som alla andra. Det innebär att det är självklart att alla frågor kan ställas, att problem måste analyseras och åtgärdas, att det finns regelverk och begränsningar och att dessa fritt kan debatteras, att man måste göra ekonomiska prioriteringar etcetera. Men detta arbete behöver ske utifrån en människosyn som inte skiljer människor åt genom tal om olika essenser och som inte bygger på en nationalism utifrån ett sådant essenstänkande.
Vi behöver helt enkelt en bättre politiskt debatt om invandring och integration. Men det är en debatt som behöver ske utifrån en annan människosyn än vad SD utgår från. Därför skrev jag på uppropet.
Stefan Gustavsson, generalsekretare Svenska Evangeliska Alliansen