21 oktober 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Låt oss undvika politisk makt

Handen på hjärtat, nog är det svårt att se Jesus uppmana oss att sträva efter politisk makt och ledande positioner? Det skriver teologstudenten Tomas Lundström.

"Alla partier behöver politiker med en grundmurad kristen tro på ledande positioner", skriver Elisabeth Sandlund på ledarplats (Dagen 13/1). Men i kontrast till vad Sandlund h­ävdar finns det mycket som pekar på att kristna bör a­nstränga sig för det motsatta.

En kristen tro med Jesus som främsta förebild och den kristna historien som bakgrund har nämligen långt fler skäl att undvika maktens frestelser än att omfamna dem.

Vi har precis firat jul. Den viktigaste högtiden på året för den kristna kyrkan. Vi har samlats för att minnas hur Gud blev människa. På ett jordgolv bland halm, djurspillning och boskap föddes Jesus – han som valde smälek och fattigdom i stället för att ta det gudomliga sig till en krona.

Evangelierna berättar att J­esus redan från födseln skrämde den politiska makten. Herodes darrar inför nyheten att ett barn har fötts i Betlehem. Kanske för att han tror att J­esus ska utmana honom om den p­olitiska makten för att själv bli härskare. Men Herodes har fel. I stället för att lita på sin egen paranoia borde han ha lyssnat till den första sång som sjöngs om Jesus, den som brukar kallas för ”Marias lovsång”. Den som handlar om hur Gud störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa (Luk 1:52).

När Jesus frestas i öknen e­rbjuder djävulen honom alla riken i världen och deras härlighet (Matt 4:8). Kristi sista frestelse blir således politisk makt, och ingenting annat. Men Jesus avböjer som bekant förslaget och jagar iväg frestaren. Och i Matt 20:25 markerar Jesus mot alla strävanden efter makt: "Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav."

Jag tror att Jesus med dessa ord vill lära oss som irrar runt i hans fotspår ett nytt förhållningssätt till den makt som lockar.

Kejsar Konstantins konvertering till kristendomen på 300-talet blev inledningen på den process där kyrkan gick från att vara förföljd till att vara den enda tillåtna trosyttringen i hela det romerska imperiet. Och så kunde plötsligt doften av djurspillning och halm från stallet i Betlehem inte vara mer avlägsen.

Det är som om vi kan ana hur kyrkan på 300-talet r­opar: ”Vi behöver politiker med en grundmurad kristen tro på ledande positioner!”

I historien finns gott om e­xempel på personer som sett med djupt skeptisk blick på Konstantins kristnande av i­mperiet. Som frågat sig om det kanske var här som kyrkan föll? Om det var här som andens u­tgjutelse fick sig en så hård törn att splittring, korståg och förtryck blev följden av snedsteget? Ingen kan förstås veta säkert. Men vi kan låta de berättelser vi har vägleda oss.

För med handen på hjärtat, nog är det svårt att se J­esus uppmana oss att sträva efte­r politisk makt och ledande p­ositioner.

Kan vi verkligen älska våra fiender samtidigt som vi med militära medel försöker döda dem? Kan den som bestämmer över våldsmonopolet någonsin kunna leva efter Jesus ord: ”Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom” (Matt 5:39)? Går det härska över ett system fyllt av fängelser och straff när Jesus lärt oss att den ”som är fri från synd skall kasta första stenen” (Joh 8:7)?

Vi har precis firat jul. Ett fattigt flyktingbarn som fötts i ett smutsigt stall, långt från palatsen­s piedestaler och parlamentens plenisalar, visar att det ännu finns hopp.

Den berättelsen borde åtminstone få oss att tänka lite grann utanför den politiska maktens trånga låda.

TOMAS LUNDSTRÖM, skribent och teologistuderande.

Fler artiklar