25 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Anamma moderna skapelsetron

Att söka harmoni mellan religion och vetenskap låter sympatiskt men är problematiskt. Det skriver Vesa Annala från föreningen Genesis.

I Dagen (13/3) publicerades en artikel, undertecknad av sju fellows vid Claphaminstitutet, om relationen mellan religion och vetenskap. Det finns dock åtminstone två ytterligare sätt att betrakta denna relation ut­över det som de sju debattörerna f­örespråkar.

Den ena är Stephen J Goulds NOMA-princip. Den andra, och som undertecknad och föreningen Genesis förespråkar, är ett partnerskap. Jag vill i all korthet beskriva och kommentera dem.

Stephen J Goulds tanke om Noma (Non overlappning magisteria) har blivit väl kända. Med denna princip ville Gould separera religion och vetenskap till två olika domäner. V­etenskapen har med den faktiska världen att göra medan r­eligion har med värden och meningsfrågor att göra.

Enligt Gould är dessa två helt åtskilda från varandra. I sin bok ”Rock of Ages”, där han beskriver Noma-principen, börjar han med berättelsen om den uppståndne Jesus möte med Thomas. För Gould är denna berättelse dock inte historia utan en ”legend”. Enligt Gould finns det ingen möjlighet att finna någon harmoni mellan tro och vetenskap. Så som olja inte kan blandas med vatten eller äpplen med päron kan man inte heller blanda vetenskap och religion (Goulds liknelse).

Gould var marxist och hans ståndpunkt måste förstås utifrån den bakgrunden. Av nödvändighet leder Goulds Noma-princip till uppfattning att till exempel Bibelns har absolut ingenting att säga om världens tillblivelse.

Det andra sättet att betrakta religionens relation till vetenskap är att söka någon form av harmoni mellan dessa två (såsom Claphaminstitutet). Detta låter naturligtvis sympatiskt men det blir oklart vad denna harmoni skulle bestå av. Vilka sanningsanspråk kan religion göra när det gäller den materiella verkligheten? En ytterligare fråga som uppstår är vad man åsyftar med ordet religion? Inkluderar ordet allt från animism till monoteism? Och om man utesluter vissa religioner, på vilka grunder gör man det? På filosofiska, teologiska, existentiella, sociologiska eller på några andra grunder?

Det tredje sättet att betrakta frågan är att se den utifrån en kristendomshistorisk (monoteistisk) synpunkt. Det finns bara en Gud, skaparen av allting. Utifrån denna utgångspunkt måste Bibeln och skapelsen - av nödvändighet – tala "samma språk". Gud har två böcker, Skriften och skapelsen (den naturliga uppenbarelsen).

På denna grund uppstod den moderna experimentella vetenskapen. Man sökte inte harmoni mellan dessa två utan förenade dem i ett enda vittnesbörd till Skaparen. Följande ord från Johannes Kepler beskriver väl den inställning när det gäller skapelsen:

”Jag tackar dig, Skaparen och Gud, för att du har gett mig denna glädje i skapelsen, och jag jublar i dina händers verk. Se, jag har nu fullbordat det verk du kallade mig till. I detta har jag använt mina talenter du gav mig. Jag har uppenbarat ditt verks under för dem som läser mina ord, så långt min begränsade förståelse har kunnat fatta deras rikedom.”

När den moderna experimentella vetenskapen uppstod var alla dess grundfigurer kreationister.

Tiden mellan 1500–1700 kan betraktas som kreationismens gyllene tidsålder. Den olyckliga skilsmässan ägde rum i och med den så kallade upplysningsfilosofin som sedan utmynnade i darwinismens materialistiska evolution och ateismen à la Richard Dawkins.

I dag är den moderna skapelse­tron arvtagaren av denna tradition. Den experimentella vetenskapen och Bibeln lever i ett partnerskap med varandra. Som skapelsetroende ser vi fortfarande skapelsen och Skriften som ett enda vittnesbörd om Skaparen.

Kreationismen, både i dess klassiska och moderna form, förenar dessa två centrala aspekter av kunskap, den bibliska uppenbarelsen och den experimentella forskningen.

Vesa Annala, föreningen Genesis

Fler artiklar från Debatt