I slutet av förra veckan var det exakt 100 år sedan det dåvarande ottomanska riket, i dag republiken Turkiet, iscensatte startskottet för det som kom att innebära döden för nästan 1,5 miljoner kristna syrianer, armenier och andra kristna minoriteter. Natten till den 24 april arresterades ett stort antal läkare, jurister, politiker, ämbetsmän, lärare, författare, poeter och andra och dessa avrättades kort därefter.
Detta för att den ottomanska regimen ville dra undan alla förutsättningar för bildandet av en motståndsrörelse av de lärda och intellektuella inom de kristna folkgrupperna. Det som därefter följde var en systematisk och utstuderad operation som syftade till att skapa ett nytt enhetligt Turkiet utan religiös eller etnisk mångfald.
Vi syrianer kallar detta år, 1915, för svärdets år (Seyfo på syrianska/arameiska). Folkmordet, Seyfo, är i dag en del av den syrianska folkgruppens DNA och en sammanflätad del av vårt innersta väsen. Det är ett trauma som aldrig fått läka och det är frågor som aldrig fått svar, trots att det gått ett sekel av mänsklig, vetenskaplig, historisk och samhällelig utveckling.
Men folkmordet var mer än ett försök till en etnisk utrensning av den syrianska och armeniska folkgruppen, det var till lika stor del ett försök att utradera alla spår av vår historia i det som är den ursprungliga vaggan för det syrianska folket. Barn och kvinnor tvingades konvertera till islam, de påtvingades turkiska eller kurdiska namn och berövades därmed sin identitet och kopplingen till sin verkliga historia. Byggnader och monument förstördes och byar, städer och andra landmärken döptes om. Man tvättade bort vårt syrianska arv och vår historia.
Här står vi nu i dag – år 2015, i ett av världens tryggaste och mest humanistiska länder och regioner. Här är vi fria att utöva vår kristna tro och här är vi fria att yttra oss och fullt ut vara svenskar och samtidigt fullt ut syrianer. Vi kan fritt och tryggt bejaka vår historia, vår identitet och vårt arv och samtidigt omfamna vår nya identitet som svenskar.
Samtidigt är det en oerhörd sorg och frustration att vi i dag parallellt ser samma övergrepp och försök till utradering av vårt folk, dess historia och den kristna tron i Irak och Syrien. Och parallellerna är fler: Även i dag är världssamfundet oförmögen att förhindra att detta sker. Dagligen rapporteras om ohyggliga övergrepp på oskyldiga, men även på det kulturarv som inte bara tillhör vårt folk utan även är ett av de viktigaste arven från mänsklighetens historia. Vi är helt övertygade om att ett erkännande av folkmordet, Seyfo, hade gett världssamfundet bättre förutsättningar att agera denna gång.
Vi syrianer behöver gå vidare och förlåta. Men för att fullt ut kunna förlåta måste vi också läka våra sår. Vi behöver bearbeta det trauma som folkmordet satt så djupt i oss och som blivit en del av vårt DNA. Vi har likt många andra drabbade folk varit utsatta för den absoluta kränkningen, nämligen att någon har iscensatt en operation som syftat till att utradera mig, min familj, min tro, historia och arv från denna jord.
Men detta räcker inte, vi behöver mer för att läka. Vi behöver ett Turkiet som erkänner sina övergrepp och på så sätt blir en del i läkningsprocessen. Lika viktigt är vårt behov av att våra nya hemländer erkänner och bekräftar att det vi varit utsatta för inte är något annat än ett folkmord. Detta är absolut nödvändigt för att vi ska kunna läka, förstå och kunna gå vidare.
En av våra förebilder är ärkebiskopen Desmund Tutu, mottagare av Nobels fredspris och den anglikanska kyrkans förste svarte ärkebiskop med säte i Sydafrika samt även hedersdoktor vid Uppsala universitet. Desmund Tutu är initiativtagare till den avgörande sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika som avsåg de övergrepp apartheidregimen begick på oskyldiga. Försonings- och sanningskommissionen var en viktig del i läkandet och skapandet av det Sydafrikanska post-apartheid samhället.
Vi behöver en liknande sanningskommission om Seyfo för att med samma logik kunna läka våra sår och få svar på våra frågor. Vi behöver en sanningskommission, och en fundamental förutsättning för att få till stånd detta är ett är erkännande av folkmordet Seyfo 1915.
Benjamin Atas, ärkebiskop för det Syrisk-ortodoxa patriarkatets ställföreträdarskap i Sverige och Josef Aslan, ordförande Syrisk-ortodoxa kyrkans ungdomsförbund, Soku.