21 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Synden – en privat angelägenhet

Uppfattningarna om synd har förändrats radikalt sedan forna tiders syndakataloger. Det skriver Leif Carlsson och Rebecka Söderbladh utifrån nygjorda intervjuer med pingstpastorer.

Förr var det vanligt att frikyrkorna räknade upp handlingar som ansågs opassande för en helgad kristen, skriver debattörerna. Dit hörde bland annat biografbesök.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Ett nutida kristet förlag ger knappast ut en katalog över syndiga handlingar. Utöver dåligt rykte skulle förmodligen en sådan produkt bli garanterat svårsåld.

Det var annorlunda för 50–60 år sedan. Då hade frikyrkorna en tydlig ambition att ta avstånd ifrån vad man ansåg vara statskyrklig slapphet. Mycket energi gick åt till att katalogisera handlingar som ansågs opassande för en helgad kristen. Innehållet i katalogerna varierade. En rad exempel återfinns i pingströrelsens tidskrift "Den kristne – Trons kamp" som utkom 1944–1965.

En av tidskriftens "pressröster" kommenterar en artikel ur Dagen som handlar om den "moderna idrotten". I Dagen hade det skrivits att gymnastik aldrig ansetts vara av ondo men att "dans och diverse tingeltangel" intagit en framträdande plats vid många idrottsevenemang. Tidningen gav, enligt referatet, exempel på att det i samband med vinterspelen i Söderhamn förekommit dans tjugofyra gånger och revy tio gånger. Dagen poängterade att varken dansgolv eller revyer hade något med idrott att göra. Därför borde kristna ta avstånd från det. Kommentaren i "Den kristne – Trons kamp" blev: "Bra sagt!". Dansen var ett hot mot den uppväxande generationens församlingsnära liv, ansåg båda tidningarna.

Ett annat återkommande fenomen som kopplas samman med synd var kvinnans val av frisyr, håruppsättningar och inte minst rätt hårlängd. En predikant skriver att den heliga skrift innehåller klara uttalanden beträffande ”hårfrågan”. Därför bör frågan räknas till Guds eviga sanning. Han vill avråda alla kvinnliga medlemmar från att klippa sitt hår. Dess­utom bör kvinnor avstå från prydnadsringar, halskedjor, läppstift och annat smink, samt uppseendeväckande frisyrer. En pingstvän ska i stället framstå som en ”helig kvinna med det utmärkande draget: den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende.” Ett felaktigt beteende inom dessa områden hämmar helgelsen och leder i förlängningen till att väckelsen inte kan expandera. Skribenten förfasar sig över församlingens avtrubbning i dessa frågor och uppmanar till uteslutning av berörda personer.

Ett annat minerat område var biografbesök men även användande av film vid missionärsbesök. En skribent påstår att filmen kan bli ett hinder för missionen eftersom den endast visar det yttre och inte den inre kamp och nöd som missionären lever i. Han varnar för att filmen i värsta fall kan ta allt för stor plats i Guds hus: ”Må Gud bevara oss ifrån att våra pingstlokaler förvandlas till nöjesfält eller underhållningsnästen. Vi ha prov på, att så har skett på sina håll, och vi veta av Guds ord att litet surdeg syrar hela degen.”

I dag ler vi åt dessa ambitiösa regelverk. Om predikanter och församlingar skulle ägna sig åt liknande preciseringar av synd hade de omgående stämplats som lagiska eller bakåtsträvande moralister. Uppfattningar om synd har förändrats radikalt. Detta visar en intervju med tio pingstpredikanter som vi nyligen gjort.

Numera framställs inte synden i första hand som handlingar utan snarare som ett tillstånd som människan måste tackla varje dag. En av pastorerna säger: "Syndare är något människan är på grund av syndafallets konsekvenser, inte så mycket det hon gör." Försöken att leva rent är därför en svårighet för alla människor eftersom "vi alla är bristfälliga". En annan pastor uttrycker att han inte vill ge några konkreta exempel, eftersom synd inte är en sak man gör först och främst. Visserligen finns det en gräns för vad som är passande men var denna gräns går är inget man kan fastslå. Det som upplevs som synd för en människa, behöver inte vara det för en annan. Synen på synd har gått från en tonvikt på yttre handlingar med en mer objektiv exemplifiering gällande alla till att i stället framstå som formbar och individbaserad.

Den enskilda människas synd är inte heller självklart sammankopplad med församlingen. Därför bör den enskildes bekännelse inte ske i det offentliga rummet. Endast en av de tillfrågade pastorerna svarar att han kunde tänka sig en offentlig bekännelse men då endast vid exceptionella fall bland "offentliga personer". Det kan då röra sig om framstående ledare när synden fått stora konsekvenser och påverkat stora kretsar.

Den slutsats man kan dra av undersökningen är att synden har blivit en privat angelägenhet. Det ligger i linje med den församlingssyn som kännetecknar vår tids frikyrklighet som helhet. Individens moral lämnas åt sidan. Den tidigare bilden av församlingen som en skara med ett kollektivt ansvar för varandra är inte längre lika tydlig.

Församlingsmedlemmens synd är individens ensak som inte primärt berör hela församlingens renhet. De gemensamma uppfattningarna berör i stället övergripande frågor om fred, miljö, rättvisa och jämställdhetsfrågor. Ofta ligger dessa i linje med vad samhället i övrigt anser. Kyrkan riskerar då inte att stöta sig med världen eller ha uppfattningar som framstår som otidsenliga.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt